Onsdagen den 20 maj 1942. Nr 19. 43
Ang. kofrastitutionsutskottets förfaringssätt att redogöra för vissa regerings åtgärder. (Forts.) utrikesledningeiis sida, att undandraga sig det parlamentariska ansvaret för sina gärningar.
Jag har här framför mig en fråga, som för halvannan vecka sedan inlämnades till första kammarens kansli. Den är ställd till statsrådet och chefen för Socialdepartementet och har följande lydelse: »Finner herr statsrådet det vara i sin ordning, att polismästaren i Stockholm förbjudit syndikalisterna att vid sitt förstamlajmöte begagna banderoller med inskriptioner sådana som "Sopa ut Q-pressenf, "Stöd det norska folkets frihetskampl och Mot krig och fascism"?" Det har sagts mig, att det ej kommer att lämnas något svar på denna fråga. Anledningen härtill är inte den, att vederbörande departementschef för sin personliga del är obenä-gen att ingå i svaromål, utan anledningen är en önskan från utrikesledningens sida, att dess andel i den ordning, som tillämpats av polisen, inte skall bli föremål för någon debatt.
Ett liknande fall förekom vid förra riksdagen, då jag själv framställde en fråga i en som jag tyckte mycket viktig angelägenhet. Det kom aldrig något svar. Anledningen var densamma, att utrikesledningen icke ansåg det lämpligt, att dess förehavanden gjordes till föremål för någon debatt eller granskning i riksdagen. Under dessa förhållanden syne-s det mig vara mycket olyckligt, om riksdagen berövade sig de möjligheter till debatter av detta slag, som fortfarande stå till buds.
För min del har jag funnit, att det ofta är reservationerna vid dechargebetänkandet, som inrymma det mest intressanta av vad som där anföres, och förhållandet är, såvitt jag förstår, detsamma i år. Det finnes en punkt i utskottets utlåtande, som har ett betydande intresse, och det är det under punkten C 2 gjorda omförmälandet. Men i övrigt glider blicken fort över till reservationerna. De ha åtminstone det goda med sig,att de enskilda ledamöterna dälrh ha tillfälle att föra fram vad de ha på hjärtat, och det är kanske lika vi gt
l år konstaterar jag med tillfredställelse, att inte mindre än tre eller fyra s eken av dessa reservationer handla om justitieministerns åtgöranden. på tryckfrihetens område, och där har åtminstone det goda uträttats, att justitierninistern har kommit på sin rätta plats i detta mål, nämligen på de anklagades bänk.
Jag ber alltså att rent pricipiellt få instämma med herr Engberg, men hoppas, att riksdagen av hans invändningar drar den slutsatsen, att det konstitutionella. granskningförfarandet fortast möjligt bör göras till föremål för en ingående principiell omprövning, i syfte icke att göra det mindre värdefullt som kontrollinstrument, utan att göra det mera värdefullt.
Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till Sammanträdets fortsättande kl. 7.30 e. m.
Herr Linnér: Herr talman! Det säges ju allt emellanåt, att konstitutionsutskottets dechargebetänkande har i hög grad förlorat i betydelse. Den siste talazen underströk detta, såvitt jag fattade honom För min del tror jag, att det är ganska olyckligt, om det förfarande, som grundlagen anvisar, skulle alltmer förlora i verkan och betydelse genom att konstitutionsutskottet självt slar in på vägar, som grundlagen icke har anvisat. Såvitt jag förstår, har utskottet icke annan uppgift: än att framför andra utskott följa just grundlagens anvisningar. Da konstrtutionsutskottet nu har valt denna form med omförmälanden, sa liar det förebragts vissa försök till försvar för denna metod. Det fotgfaiiei 11118. som om vad herr Herlitz har yttrat är det mest betydelsefulla
