45 Nr 19. onsdagen den 20 maj 1942.
Ang. vissa avtal mellan krfistidskommfissioner och industriföretag; (Fortsš
Vi ha, som sagt, försökt att leta efter något stöd för dessa åtgärder. Då vi se några av de statsråd närvarande, som ha haft befattning med dessa angelägenheter, kunna vi kanske här få upplysningar, som komplettera våra fruktlösa undersökningar. Jag vill emellertid i varje fall preliminärt förklara, hur vi ha resonerat. Vi ha försökt att se, om det någonstans har funnits någon s. k. fullmakt. Vi ha varit på det klara med att man nu för tiden anser, att en fullmakt från riksdagens sidan kan komma till stånd inte bara på det sättet att riksdagen beslutar något, utan även genom att det göres ett uttalande i en motivering någonstans eller rentav genom att Kungl. Maj:t säger något i en proposition och riksdagen inte gör någon invändning däremot. Men vi ha inte ens hittat något sådant.
Sedan vore det ju en möjlighet, att Kungl. Maj:t ansåge sig ha något anslag till sitt förfogande eller några andra medel, ur vilka utgifterna för fullgörande av förpliktelserna skulle kunna bestridas. Vi ha sökt också efter sådant, men vi ha intet funnit. Jag vill nämna, att vi med alldeles särskild omsorg satt oss in i de regler, som gälla angående anslagen för statlig lagring av förnödenheter. Vi ha klart för oss, att dessa anslag sedan några år tillbaka avses även för inhemska förnödenheter. Men de äro inte av den storleksordningen, att Kungl. Maj:t gärna kan ha tänkt på dem. Och vad mera är: vi ha från flera tillfällen tydliga uttryck från Kungl. Maj:ts sida för den uppfattningen, att det inte finns några anslag som täcka de blivande utgifterna. Det säges t. ex. i den kungl. propositionen nr 2 till innevarande års riksdag, där en del av dessa avtal omförmälas, att »l den mån inköp från statens sida bli aktuella torde medel från här ifrågavarande anslag - - - få tagas i anspråk. Några medelsbehov för sådana ändamål av natur att böra påverka anslagsberäkningen föreligga emellertid ännu ej.» Meningen är tydligen, att detta blir en framtidssak och att Kungl. Maj:t i sinom tid skall komma och begära ökning av anslagen för de avsedda ändamålen. Vi ha ju också fått en proposition nr 185 till denna riksdag, där Kungl. Maj:t mycket riktigt har kommit och anmält vissa av. dessa avtal, ingångna - det understryker jag ännu en gång - utan något medgivande från riksdagens sida. Dessa avtal anmälas således, och så äskar Kungl. Maj:t 10 miljoner kronor, som - jag citerar propositionen - »komma att åtgå till täckande av utgifter, som föranledas av med olika industriföretag slutna avtal om statliga inköp».
Allt detta pekar på att det i själva verket inte finns något stöd i några som helst riksdagens medgivanden för de av Kun-gl. Maj:t vidtagna åtgärderna. Utskottet har emellertid inte tilltrott sig att härom kunna fälla något alldeles bestämt omdöme, dels därför att det ju är svårt att leta reda på alla riksdagshandlingar, där dylika fullmakter kunna vara undangömda, dels eftersom det också är utomordentligt svårt för en utomstående att kunna bedöma ställningen på de olika anslag, som här kunna komma ifråga. För min del har jag dock, såsom jag redan har sagt, känt mig ganska övertygad om att någon sådan grund, som vi letat efter, icke finns, och därför skulle jag på denna punkt egentligen gärna ha varit med om en anmärkning enligt § 107.
J ag slutar .emellertid med den sedvanliga hemställan, att punkten måtte läggas till handlingarna.
Herr statsrådet Domö: Herr talman! Då jag har haft anledning att delta i handläggningen av de ärenden, som här beröras, och i fråga om vissa av dem är ansvarig för besluten, vill jag ta upp några av de anmärkningar och uttalanden, som herr Herlitz har gjort. .
Utskottet har påtalat, att Kungl. Maj:t vidtagit här ifrågavarande åtgärder utan ulttryckligt bemyndigande från riksdagens sida. Det må härvidlag anföras följ am e.
