Onsdagen den 20 maj 1942. Nr 1.9. 51
Ling. vissa avtal mellan kristidskommissioøzer och industriföretag. (Forts) mer på riksstaten för 1941/42, -där det heter, att 5 miljoner kronor äro avsedda för inhemska produkter. Det är således summa 13 miljoner kronor som riksdagen har anvisat för ändamålet. , - - o
Vidare åberopade herr statsrådet vid sidan av anslagen till reservforradsnämndens lagring förskotts-staten, d. v. s. beredskapsstaten för försvarsväsendet. Jag är ledsen att höra den åberopas, ty jag måste konstatera, att om vi komma in på den bogen att anslagen på beredskapsstaten kunna användas i alla möjliga lägen, äro alla gården upprivna. Det går nämligen till på så sätt, att vi på beredskapsstaten ha ett jämförelsevis begränsat anslag, som kan användas för icke militära ändamål. Man tar av det anslaget, vilket man ju har rätt till, och sedan kommer man till riksdagen och begäröverflyttning på tilläggsstat av beloppet i fråga, och så -står anslaget där -1gen intakt for nasta ändamål. Det blir ett sl-ags genomgångsstation, genom vilken vilka medel som helst passera. Glida vi in för mycket i det resonemanget, kan ju vad som helst ordnas genom detta anslag. - -
Om herr statsrådet gör gällande, att riksdagen -har anvisat medel, som Kungl. Maj:t kan disponera, skulle jag emellertid vilja veta, varför Kungl. Maj:t efteråt går till riksdagen och begär anslag. Jag nämnde ett exempel, nämligen propositionen nr 185, som gällde anslag till reservförrådsiiämndens lagring. Jag kunde också ha nämnt en annan proposition, nr 92. Den rör kredit för domänstyrelsen. Såvitt jag förstår, gäller det också där kostnader för tillämpningen av ett av Kungl. Maj:t träffat avtal av det slag, som jag här åsyftat, för vilket således inga medel funnos, innan detta anslag var begärt och beviljat.
Herr statsrådet Domö: Herr talman! Visserligen äro de summor, som ställts till Kungl. Maj:ts förfogande, inte så överväldigande stora, men de torde i alla fall vara tillräckliga, och ha varit tillräckliga, för infriande av statens förpliktelser enligt avtalen. Man skall inte, såsom utskottet och herr Herlitz här göra, dra fram den maximiförlust, som kan bli, följden av dessa förbindelser, när man vet, hurusom avtalen undan för undan fullgöra sin funktion och den risk, som staten iklätt sig, därigenom minskas. Det är ingen rimlig beräkningsgrund man, tillämpar, när man förfiar på det sättet.
Vad beträffar de anvisade medlen, ha dessa tidvis, och ibland kanske i mycket stor utsträckning, varit bundna genom inköp av olika slags förnödenheter. Regeringen har emellertid haft möjlighet att, därest så skulle ha blivit nödvändigt, överlåta varorna, t. ex. på reservförrådsnämnden, för att på så sätt få rörelsemedel till sitt förfogande för infriande av förbindelserna enligt dessa avtal.
Vad sedan gäller förskottsmedlen, är ju deras uppgift att de vid opåräknade förhållanden skola stå till Kungl. Maj:ts förfogande. Det är inte möjligt att på förhand beräkna alla anspråk, som kunna uppkomma, och förskottsmedlen äro därför på sätt och vis en regulator. Sedan man använt dem, får ju Kungl. Maj:t gå till riksdagen och begära fyllnad på anslagen, om det behovs, eller godkännande av de företagna åtgärderna. Så har också skett i de fall, som det här gäller. W
Jag skulle tro, att man betraktandessa avtal på oriktigt sätt. Det är, såsom jag tillat-mig framhålla redan, 1 -m1tt förra anförande, fråga om köp på lang sikt och icke om nagra gäldförbindelser, som staten ikläder sig. Anledningen till-att avtalen ha fått den form som de ha. d. v. s. att staten har rätt att efter viss tid saga upp dem, är att man från Kungl. Maj:ts sida vill gardera sig for de forhallanden, som kunna väntas inträda efter kriget, och på
