Onsdagen den 22 april 1942. NI 15- 31
Kristidstillägg åt statliga befattningshavare m. -(Forts.)
Herr Ohlin: Herr talman! Alla i denna kammare äro naturligtvis överens om att de, som ha den minsta bärkraften, skola behandlas på ett annat sätt-än övriga grupper. Allt sedan jag blev ledamot av denna kammare, har jag också arbetat för att just de mindre jordbrukarna skola få en förbättring av sin ställning genom olika slag av småbrukarhjälp. Men jag vill erinra den siste ärade talaren därom, att beträffande jordbrukarna i övrigt gör man inte någon skillnad mellan de större jordbrukarua och de andra. Det är inte så, att man ansträngt sig att finna ut ett system, som skulle beröva de större jordbrukarna fördelar av de prishöjningar, som statsmakterna ha gått med på till stor del av omtanke om den stora skaran av mindre jordbrukare. På så sätt ha dessa större jordbrukare kommit i åtnjutande av kompensationsinkomster till mycket betydande belopp, som vida överträffa vad det här är fråga om.
Herr Anderson, Axel lvar: Herr talman! Med anledning av herr Johan Bernhard Johanssons anförande ber jag få säga, att jag helt instämmer i hans önskemål att vid den kommande utredningen om de fortsatta dyrtids- och kristilläggen också frågan om borttagande av kompensationen för skattehöjningar måtte tagas under övervägande. Det är ett önskemål, som flera gånger har uttalats från riksdagens sida, och då nu herr J. B. Johansson som statsutskottets ordförande har gjort sig till tolk därför, vill jag gärna förena mig med honom.
Men detta är ju en sak, som ligger vid sidan av det spörsmål, som här diskuteras. För att återföra frågan till dess, som jag tror, riktiga proportioner, ber jag att få erinra om att man när det gäller kristilläggen inte kan och inte bör försöka att spåra några motsättningar av den innebörd, som bland annat herr Ström antydde, mellan de lägsta befattningshavarna och de högsta. Det är inte alls fråga om en försämring för de lägsta tjänstemännen. Några sådana yrkanden ha överhuvud taget icke framkommit. Vad som här har uttalats är endast en gensaga mot denna i riksdagen upprepade gånger framträdande tendens att vingklippa de högre befattningshavarna och försämra deras ställning. Resultatet av en sådan politik kommer att bli en successiv nedtryckning av detta skikt i samhället, och det kan icke ske utan allvarlig risk för staten. Det är icke ett statsintresse, att man på detta vis gång på gång tiiánger tillbaka de högre statstjänstemännen. I detta fall är det också - det vagar°jag påstå - mest fråga om ett nålsting. I realiteten blir det kanske inte sa stora förändringar för de flesta, men detta beslut kommer dock att Udpfattas som ett nytt vittnesbörd om att riksdagen inte uppskattar det arbete, som dessa tjänstemän utföra, utan vill ställa dem i en särklass.
Herr förste vlce talmannen: Herr talman! Herr Ohlin yttrade i sitt senaste anfaorande bland annat, att man i samband med åtgärderna på jordbrukets omrade icke har tillämpat något system för att beskära de vinster, som de storre jordbrukarna gjorde i förhållande till de mindre. Men jag vill då säga till herr Ohlin att man - det torde för övrigt icke heller vara hociiom obekant - när det gäller mjölkregleringen ju har infört ett särskilt pristillägg lfot en mlflkkyaflfltetjlpp 17111 kilogram per månad och producent. Där fia; man alltsa särskilt sokt stodja de mindre jordbrukarna, och då det är lnga Om enn mfflämßfllg, häl denna Tßglerlngnngefär samma karaktär som f en, somn foreslas i detta fall beträffande kristilläggen på löner. Likaså har man-i manga andra avseenden sökt stödja de mindre jordbrukarna, genom subVÉUÜOHGT, kflstldslan och lijälp av annat slag. Det är visst inte som herr Ohlin Sager, att man har underlatit att gradera kompensationen på jordbrukets om
