14 Nr 20. Onsdagen den 27 maj 1942.
Om viss ändring i tryckfrihetsförordningen. (Forts) faktiskt inte förklaras annat än såsom en åtgärd, som man inte gärna vill förutsätta kan ske. De sjutton tidningar, som indrogos, voro ju, såsom vi alla, veta från interpellationsdebatten, några av vårt lands allra äldsta och förnämsta demokratiska pressorgan., företrädesvis liberala tidningar, ledande inom sina län, och dessutom flera socialdemokratiska organ samt framstående veckotidningar. De indrogos för en artikel, som bara konstaterade, vad som har skett i de norska fängelserna. Det fanns i den skildringen inga hetsande reflexioner, ingen grymhets- eller Greuelpropaganda utan blott rena fakta, precis som vi i kyrkohistorien läsa om hur martyrerna och i historien hur även krigsfångar blivit behandlade. Införandet av denna objektiva skildring betraktades emellertid inte såsom brottsligt men såsom ägnat att vålla missförstånd med främmande makt. Det leder slutligen fram till ett rent godtycke. Ty märk väl, det finns ingen möjlighet för någon, inte ens om vi hade ett helt ämbetsverk, att följa hela den väldiga svenska dags- och veckopressen och i detalj dra fram allt som i konsekvens med de principer man slagit in på måste indragas. Utan vi uppleva det egendomliga förhållandet, att några skrifter dras in, medan andra, som sagt samma eller kanske ännu värre saker - om man nu skall tala om "värre" saker i detta sammanhang - gå fria. Detta är icke något rättstillstånd. Det är ett godtycklighetstillstånd, mot vilket svensk lag alltid har reagerat. Detta kan icke vara någonting, som vi i längden kunna finna vara tjänligt för vårt land.
Det finns också en annan sak att ta hänsyn till. Man drar in skrifter, men den utredning, som vi låtit företaga i konstitutionsutskottet, visar att denna indragning är ganska ensidig. Den riktar sig företrädesvis emot den ena parten i världskampen, men inte mot den andra. Jag vill inte göra det, herr talman, men jag skulle kunna fylla kammarens protokoll med citat över huru icke indragna tidningar presterat skildringar ifråga om grymheter i andra länder, som vida övergå de skildringar, som blivit föremål för indragning.
Allt detta tillsammans gör att riksdagen för sitt eget anseendes skull icke längre kan låta detta tillstånd pågå. Det är inte riksdagen värdigt. Jag förstår fullständigt justitieministerns och utrikesministerns svårigheter, och jag är beredd att ursäkta mycket av det som sker. Jag vill inte på något sätt lägga flera bördor på deras axlar än vad de redan ha att bära. Men mian måste ju hålla på rätten och på likheten inför lagen, man måste ju hålla på ocrdning och inte låta det rena godtycket florera. Det går inte an, mina herrar, och jag kan försäkra att denna tids riksdagar komma att framstå i en egendomlig dager för eftervärlden, emedan de låtit allt detta passera. Det är faktiskt ett förnedringstillstånd för vår tryckfrihet, som vi nu leva under, och vi kunna icke låta detta fortgå.
Nu invänder man, och det argumentet måste jag till slut också yttra några ord om. Men tidningsmännen skola väl icke ha större privilegier än andra? När alla andra få nöja sig med indragningar på skilda områden och utsättas för lidanden på grund av kriget., så får väl också tidn-ingsmännen rätta sig därefter! Javäl, men jag tror inte att det finns en publicist eller en journalist i flertalet indragna tidningar, som inte ålägger sig den mest noggranna kontroll. Och man kan väl inte begära att en publicist skall undertrycka sanningen emot sitt samvete. Vi kunna ju ta t. ex. de sakligt lugnat redogörelserna för tortyren i Norge - skulle vi inte få påtala detta, skulle vi ju undertrycka sanningen. Tänk er att det hade varit ett sådant tillstånd, som nu råder i vart land, i England och Amerika och andra länder under slaveriets tid, så att ingen hade fått skriva om de grymheter som begingos mot slavarna. Då hade vi kanske haft slaveriet kvar ännu i dag. Man kan inte åstadkomma en ändring i ett missförhållande, om man inte får påvisa de faktiska förhållandena, själva
