Onsdagen den 27 maj 1942. Nr 20. 27
Ang. åtgärder för bostadsprodulgtršonens främjande m. m. (Forts.) ligheten av att medgiva en viss hyreshöjning för nybyggda fastigheter, men .jag tror för min del, att man överdriver faran av en sådan atgärd.
Av utskottets uttalande på sid. 18 i betänkandet förefaller det som man delvis missförstått innebörden av den förut omnämnda motionen. Man har synbarligen uppfattat nedprutningen av anslagssummorna såsom ett yrkande om minskning i byggnadsvolymen, men framställningen gick ut på att man skulle medgiva en viss hyreshöjning i de nybyggda husen och därigenom nedbringa anslagsbehovet- Jag -tillåter mig citera ett uttryck ur motionen, där det heter: »En stark reduktion av den byggnadskostnad på 250 miljoner kronor som skall subventioneras bör genomföras med hjälp av en strängare gallring av subventionsvärdiga byggnadsföretag. Själva subventionen bör minskas genom att en rimlig höjning av hyrorna i nya lägenheter tillåtas. På dessa vägar bör en väsentlig nedprutning av det i propositionen begärda anslaget kunna vinnas- l betraktande av de ständigt nya bördor, som svenska folket i det ansträngda statsfinansiella läget måste ta på sig, kan den betydande besparingsmöjlighet som här föreligger verkligen icke anses likgiltig. I den mån som byggnadsverksamheten bleve räntabel skulle enskilt bostadsbyggande komma till stånd, kanske t. o. m- utan subventioner, men i varje fall till betydligt reducerade belopp. Skall det bli någon riktig fart på byggnationen, måste som förut det enskilda initiativet till. Om vi skola fortsätta på subventionsvägen och bygga till med någon ny bestämmelse då och då, så blir detta system ett enda stort lapptäcke till sist. Vänjer man människorna vid subventioner på snart sagt livets alla områden, blir det säkerligen inte lätt att komma ifrån dem. Det går lätt att uppamma understödstagareanda, men det är inte lika lätt att sedan fostra om till självansvar.
Såvitt jag kunnat finna synes det förnämsta skälet mot en friare hyressättning i nybyggda hus vara den, att man hesiterar inför de risker en viss splittring på hyresmarknaden skulle innebära. Jag rekommenderar till övervägande om inte denna fara överdrivits högst väsentligt. Det har tidigare varit mycket vanligt att hyrorna legat något högre i nybyggda hus- Det förefaller som om man ansett detta helt naturligt, och denna företeelse torde i mycket ringa grad ha påverkat hyressättningen i äldre hus. Teoretiskt kan man resonera så som både utredningsmannen och departementschefen gjort i detta hänseende, men i praktiken håller inte teorien, åtminstone inte om byggnadsverksamheten kommer igång, så att det finns något så när god tillgång på lägenheter. Då reglerar hyressättningen sig själv, och dit måste vi nog komma till sist, om det skall bli någon reda på detta område, alltså en vanlig sund affärsverksamhet efter de gamla prövade linjerna.
Det förefaller som om man också skulle sväva på målet en smula vad gäller hållfastheten i den angivna utgångspunkten, då det både i propositionen och utskottsutlåtandet heter: »Dock skulle byggnadslånebyrån bemyndigas, att under särskilt angivna förutsättningar vid hyresbestämningen inom viss ort lägga till grund icke endast jämförelser med tidigare rådande förhållanden på orten utan även jämförelser med förhållandena på andra, i vissa hänseenden jämförliga orter» l sådana fall skulle således en splittring på hyresmarknaden kunnamedgivas, betingad t. o. -m.-av hyresläget på en annan ort. Det kanske ar möjligt att undvika hyressplittring, men nog förefaller det hela hogst problematiskt.
Om det är riktigt, att ett tilläggslån av 10 procent skulle kunna kompensera underskottet i räntabiliteten på grund av de ökade byggnadskostnaderna. och om det vidare är riktigt, att 10 procents hyreshöjning motsvarar .11/2 enheter i levnadskostnadsindex, då kan man fråga sig vilket som är bäst: att ge dessa 10 procent och anda tveka om resultatet eller att stimulera till bygg