Onsdagen den 27 maj 1942. Nr 20. 57
Ang. åtgärder för bostadsproduktionens främjande m. m. (Forte) tagarevinst på huset. Denna företagarevinst bör självfallet existera, ty byggmästaren skall liksom andra företagare ha en ersättning för sitt arbete, men jag ifrågasätter, om den under de gångna årtiondena har varit skälig i förhållande till den jämförelsevis ringa risk, som byggnadsindustrien arbetar under i jämförelse med de stora industriella företagens företagarerisker. Så säljes huset till någon. ny person, och sedermera går huset - liksom tidigare under årtionden tomtmarken» - ur hand i hand, och man försöker sälja till det högsta pris man kan få.vofta stiger priset högst väsentligt, när fastigheten kommit i en ny ägares hand och ytterligare när den av honom säljes till en tredje, och på detta- sätt uppskruvas fastighetsvärdet alltmera i höjden, och på dessa onaturligt höga värden kräver sed-an den siste innehavaren den naturliga avkastningen av sitt kapital, som ligger i därefter tillmätta hyror. Så har det pågått icke minst under 1930-talets högkonjunktur, då spekulationen i fastigheter var mycket vanlig. J ag vill även påpeka, att enligt» en artikel i Finanstidningen för några veckor sedan har spekulation i hus i Stockholm pågått även under den gångna delen av kristiden. 1939 års hyresnivå, som man här med de mest krampaktiga ansträngningar söker komma tillbaka till, var icke på något sätt normal. Den var i högsta grad onormal.
J: ag skall icke upptaga tiden med att ännu en gång återgiva de verkligt stora sociala missförhållanden, som dessa höga hyror ha medfört i» Stockholm för särskilt de mindre bemedlade, barnrika familjerna. Hela vägen igenom tillämpas på detta område den liberala samhällsekonomiens traditionella grundsatser. Ingen person inom riksdagen, icke heller det socialdemokratiska partiets mest framstående representanter, har en tanke på att på detta område åtminstone söka efter nya linjer, som skulle bringa hela denna fråga på rätt bog, och resultatet blir sammanlagt, att det finnes för dessa herrar ingenting annat än den traditionella subventionspolitikens väg. Alla social-ekonomiska problem, som upprada sig vid bedömandet av bostadsfrågan lämnas olösta Azlla dessa ser man bort ifrån. Man tar dem såsom de ha varit under den gangn-a mansåldern, och när man så kommer till en punkt, där en katastrof nära nog står för dörren med avseende å bostadsförsörjningen - ja då har man lngenlnng annat att tingfipa än den politik, som regeringen med alla partiers medverkan har. den största användning för på alla områden: subvention subvention! Det är i korthet .sagt frågans hela utveckling. i
et skulle vara mycket att tillägga om allt detta men jag måste sluta, med att säga, att om de svenska statsmakterna icke äro stånd att på ett tillfredsställande sätt ordna bostad-sförsörjningen för de mindre bemedlade i de stora städerna, ja då är detta en bankruttförklaring av de svenska statsmakterna å detta område. Det är en mycket allvarlig sak. Vill man som jag undvika vaše anledning till social oro och sociala missnöjesyttringar, kan man ieke göra anngit än S010 Jfig gllffift 1111 0011 Så många gånger förr understryka min uppfattnin att statsmakterna bygga hela sin politik på bostadsfrågans område å ett kg: nnnnskt System, som har slagit slint, och så försöker man klara sakeii) med å gventioner så gott man kan. Bostadsfrågan i städerna blir aldri ordentl t t efter dessa linjer, utan därtill fordras ett krafttag från re eriš 1 dig ifs och naturligtvis närmast från socialministern ett kraftta iv llgdlls e am? er mått. Och huruvida detta kan förväntas eller, ej däromisšfäva a e fs an läa i fålèlkomlig ovisshet. i r Jag or aran e
träff-ande till sist byggnadsfrågan på landsbygden vill jag endast i kort flâtdâaši, att den-har behandlats av sa manga framstående representanter för ä; täïläåtäsåiši väl var skon klämmer, och daromuhar jag icke något annat som i en gsamfälïïd Sšmfigñn Mlffën har Oefterrattliga forhallanden äro rådande,
i a spo 1t1ks intresse likaledes borde undanröjas.
