) Nr 20. Onsdagen den 27 maj 1942.
Ang. åtgärder för bostadsproduktionens främjande m. m. (Forts) ian byggde denna ladugård var, att man hade två om inte tre intilliggande gendomar, som man räknar med att taga jorden från för bebyggelse, i vilket all man kommer att koncentrera djurbeståndet och jordbruksverksamheten ist till denna fastighet. Man räknar således inte för denna gård med några irekt hållbara ekonomiska kalkyler, utan man ser närmast problemet som en tadsplanefråga- Dessutom tycker jag, att det är ytterligare en sak, som gör, tt jämförelsen haltar en smula. Denna fastighet ligger ju inte på landsbygden, en ligger i Jönköpings stad. Man kan därför knappast tala om en landsbygens byggnadsfråga, i annan mån än att det sitter en jordbrukare där. Man ar, som jag förut sade, inte räknat med att detta företag ovillkorligen skulle örränta sig, utan man har sett det mera ur stadsplanesynpunkt. .
Jag har velat säga detta, för att kammarens ledamöter skulle få klart för ig, atït detta fall, så långt jag kan förstå det, inte var så lyckligt valt för dena de att.
Sedan skall jag passa på att säga några ord till herr von Heland, som i sitt ndra anförande här i dag höjde pekfingret mot några av kammarens ledamöter å grund av att de, som han uttryckte sig, dragit in ovidkommande saker i deatten. Jag vill bara konstatera, att herr von Heland var inne på precis samma nje i sitt första anförande, då han förrädiskt stack in en insinuation, i det han onstaterade det ringa intresset från statsmakternas sida även beträffande tndsbygdens byggnadsfråga.
Herr Franzon: Herr talman! Jag är fullt medveten om att jag inte kan erika denna debatt med någonting som gäller byggnadskostnaderna i deras elhet. Nu ha ju åtskilliga riktningar gjort sig gällande i debatten; byggnadsrbetarna, fastighetsägarna och även byggmä-starna ha fört fram sina synunkter, de sista visserligen i andra hand genom herr Andersson i Bussjö. Jag åkar själv sedan många år tillbaka vara företagare i en bransch som har red byggnadsarbete att göra. Det är en bransch, där jag kan säga, att acordssystem-et har blivit tillämpat i sin högsta potens jpå så s-ätt, att inget rbete undandrar sig ackordsbestämmelsern-a, vilket inklusive material drar n kostnad av över 25 kronor.
Denna mycket onödiga debatt om de höga ackordspriserna borde ha visat, tt dessa höga ackord skulle återspeglats i arbetarnas årsinkomster, men så r ingalunda fallet. Den officiella statistiken talar ju ett helt annat språk. När ag fick utskottets utlåtande i mina händer och tänkte på den debatt, som tiigare förts i både denna och andra kammaren om »de onödigt höga ackorden», -jorde jag en undersökning i mitt eget företag. Jag plockade ut 10 av mina ästa arbetare. Mitt fack, det elektriska, fordrar vida större yrkesskicklighet n kanske någon annan bransch, därför att man i detta fack behöver sex års rkesvana för. att erhålla den högsta timlönen. Det har varit vad man kallar ögkonjunktur, inte minst på landsbygden, inom denna bransch. Men branchens arbetare ha inte nöjt sig med att nedsätta ackorden på landsbygden ied 5 procent; ackordslistan är reducerad med 31/2 procent överhuvud taget, ien för landsbygdens bostäder och ekonomibyggnader ha ackordspriserna änkts med inte mindre än 30 procent sedan den l juli 1941. J-ag anser mig 1 ättvisans namn böra säga detta.
l denna debatt och tidigare har man dragit fram något enstaka exempel. Ian har haft sin förutfattade mening och fått exemplet i h-anden utan att belita sig om att kontrollera, att uppgifterna äro riktiga. Dessa mina tio arietare, som jag tagit som exempel bland åtskilliga tiotal, h-a haft arbete hela ret om, och man beräknar, att detta arbete högst omfattat 2,20? tim-mar. Ge.om beredskapstjänstgöring och annat har arbetstiden något minskats. Sam
