Sida:Rd 1942 A 2 FK 2 15 23.djvu/423

Den här sidan har inte korrekturlästs

Onsdagen den 27 maj 1942. Nr 20. 77

Ang. förlängning av skyddstiden för vissa litterära verk. (Forts.) dast i upplagor, som kosta minst 14 kronor 50 öre (ungdomsupplagan) och som därför praktiskt taget ha varit svenska folket förmenade. När jag försökte få den för ett par veckor sedan i bokhandeln, befanns det att den var slutsåld, så att det bara fanns ett enda exemplar av boken kvar på förlaget. Detta är ett av exemplen. -

Nu betyder detta bra mycket mera än man i första ögonblicket tänker på, ty ett sådant monopol över våra stora verk betyder bland annat, att svenska folkets ungdom liksom svenska folkets breda lager bli avstängda från dessa böcker. Jag har vid mitt seminarium haft rysligt besvär med att få eleverna att köpa detta verk liksom att köpa andra verk av samma betydelse för kulturen och demokratien och för toleransens hävdande, t. ex. Vapensmeden och Den siste atenaren, den tiden de böckerna hade motsvarande pris. Det är illa nog att sådana förhållanden skola få existera trettio år efter en författares död, och jag anser att det är synnerligen olyckligt, om den uppfattningen skulle spridas, att svenska riksdagen på grund av de synpunkter som här anföras skulle vara benägen att lltsträcka denna rätt till femtio år. Här mobiliseras i det fallet alla krafter, och det är rätt egendomligt att få höra en högstämd deklamation av auktorrättskommitténs ordförande: »vad skulle våra kroppsarbetare säga, om de på en central punkt vore sämre ställda än deras kam*- rater ej blott i grannländerna utan i det stora flertalet andra kulturländer?» - Det kan undras, vad .den utgjutel-sen egentligen har med den här saken att

öra.

Det är åtskilliga andra synpunkter, som också komma igen här, och bland dem det ideella skyddet. Det är ju en mera berättigad synpunkt än den rent ekonomiska, som här i dag fått sp-ela den avgörande rollen, men de problemen måste lösas på annat sätt och i annat sammanhang. När den frågan 1924 var uppe här sist, var -det åtskilliga talare, som förklarade, att de inte hade något emot ett statligt förlag, dock på villkor att det inte finge monopol utan att privata företagare finge tävla i fråga om utgivande av de stora mästerverken. Det vore kanske en utväg att skapa ett ideellt skydd utan att behöva taga det steg tillbaka, som det skulle innebära, om svenska riksdagen yppad-e några sympatier för att avvika från den ståndpunkt, som riksdagen intog 1919, då den trettioåriga skyddstiden fastställdes.

Herr talman! På grund av själva formuleringen av förslaget har jag intet yrkande attframställa. Jag har bara velat uttala mina betänkligheter över de vägar, på vilka man tydligen är inne vid framförandet i riksdagen av detta

ors ag.

Herr Schlyter: Herr talman! Den ärade talaren framställde inte något yrkande beträffande det föreliggande utskottsutlåtandet, och jag kan därför fatta ling mycket kort. Han vände sig inte mot utskottets motivering utan mot motiveringen i den föreliggande motionen och emot en bilaga till utskottsutlåtandet, som gäller frågan om utsträckning av skyddstiden för litterära verk. Det finns därför ingen anledning för mig att å utskottets vägnar ingå i någon diskussion med den ärade talaren i de frågor som han här berört. Jag vill bara erinra om att utskotteti sitt utlåtande har sagt, att utskottet icke ansett sig bora nu taga ställning till fragan om en allmän förlängning av den i vårt land gallande skyddstiden för litterära verk. Utskottet har alltså inte på nåâot satt tagit ställning till de spörsmål, som herr Oscar Olsson här har fram ragit. fnutskottets yrkande om en provisorisk lagstiftning i den fråga som nu är bore beror, som kammaren torde veta, inte fragan om- eftertryck av Strindergs arbeten, utan galler uppforandet av hans dramatiska verk. Om inte ett