84 Nr 20. Onsdagen den 27 maj 1942.
Förslag till pensionsreglementen för riksdagens zverlc. (Forts.)
Herr Ohlin: Herr talman! l egenskap av reservant i. detta ärende skall jag be att här få säga ett par ord i denna ur principiella synpunkter ingalunda oviktiga fråga.
Principen i det allmänna tjänstepensionsreglementet är som bekant, att pensionsåldern för de högre tjänstemännen inträder vid samma tid för manliga och kvinnliga tjänstemän, d. v. s. vid 65 års ålder. Detta gäller alltså i den Kungl. Maj:t underställda förvaltningen. Nu föreslås här att beträffande riksdagens verk särskilda bestämmelser skola gälla, så att pensionsåldern för kvinnor, som inneha dessa högre befattningar, skall inträda tidigare, nämligen vid 60 års ålder, än för män, där pensionsåldern inträder vid 65 år.
Man kan fråga, vilka särskilda omständigheter som skulle kunna föranleda, att just i riksdagens egna -verk pensionsåldern för kvinnor i dessa högre befattningar måste inträda redan vid 60 års ålder, medan i den del av förvaltningen, som är underställd Kungl. Maj zt, kvinnorna kunna tjänstgöra till-s de äro 65 år. Jag måste erkänna, herr talman, att jag både i det tryckta materialet och under utskottets förhandlingar förgäves har letat efter några sådana skäl, som skulle kunna göra sannolikt, att det arbete, som dessa högre tjänstemän ha att utföra i riksdagens verk, är av sådant annat slag än det arbete, som utföres i den Kungl. Maj:t underställda förvaltningen, att en tidigare pensionsålder för kvinnorna där är motiverad. Jag vill konstatera, att utskottet icke har anfört några sådana skäl, utskottet har begränsat sig till att hänvisa till att riksdagen för sju år sedan har fattat beslut i denna angelägenhet, och att inga nya omständigheter sedan des-s ha tillkommit. Men det förekommer väl ofta, att riksdagen ändrar ståndpunkt, när den kommer på bättre tankar, och detta t. o. m. utan att det behöv-er förflyta en så lång period som sju år.
När det alltså förhåller sig så, att det inte har kunnat förebringas några som helst skäl för att arbetet inom riksdagens verk skulle vara av annan karaktär än inom förvaltningen i övrigt, så förefaller det mig, herr talman, ofrånkomligt, att man drar den slutsatsen att pensionsåldern för såväl kvinnor som män, anställda i riksdagens verk, bör inträda vid samma tidpunkt. Det är visserligen sant, att det kan hända att kvinnor äro utslitna och pensionsmässiga före 65-årsåldern, vilket ju också kan inträffa i fråga om män, men i dylika fall har man ju möjligheten att förtidspensionera, och den möjligheten bör givetvis användas.
Man skall inte betrakta detta ärende som ett spörsmål om en favör åt kvinnorna och hänvisa till uttalanden om att de kvinnliga tjänstemännen på den eller den arbetsplatsen äro mer eller mindre angelägna om pension vid 65 års ålder. Det är inte alls här fråga om någon dylik favör. Enligt min -mening är det ett allmänt intresse, att man kommer bort ifrån könsstrecket på detta område. När statsmakterna ha intagit en principiell ståndpunkt till frågan om likställighet mellan män och kvinnor och genomfört denna likställighet inom den övervägande delen av förvaltningen, finns det alldeles särskild anledning för riksdagen att respektera denna sin egen principiella inställning, när det blir fråga om en tillämpning därav för riksdagens egna verk. -
Med hänsyn till den sena timmen, herr talman, skall jag icke uppehålla mig längre vid motiveringen för denna min ståndpunkt. Jag uttalar förhoppningen att kammarens majoritet, trots den korta motiveringen, skall följa den till utlåtandet fogade reservationen, till vilken jag ber att få yrka bifall.
l detta anförande instämde herr Pauli.
Herr andre vice talmannen: Herr talman! Det framgick kanske inte fullt klart av herr Ohlins anförande att det här är fråga om att bibehalla den sedan
