Onsdagen den 27 maj 1942. Nr 20. 85
Förslag till pensionsreglementefn för riksdagens verk. (Forts) gammalt gällande pensionsåldern. Av en vändning i början av hans anförande kunde man åtminstone få det intrycket, att här föreslagits någon nyhet. Det är den sedan gammalt gällande pensionsåldern för de kvinnliga tjänstemännen i riksdagen-s verk, som nu föreslås, och icke någon ändring i densamma.
Styrelserna för de olika verken ha varit enhälliga om att förorda, att den 60-åriga pensionsåldern skulle bibehållas för dessa kvinnliga tjänstemän. Detta vittnar om att erfarenheten talar för att det är önskvärt, att de kvinnliga tjänstemännen i de högre graderna avgå vid denna ålder. Men det är klart att även många män kunna vara utslitna, när de passera GO-årsåldern, och att det kunde vara önskvärt att särskilt i riksbanken pensionsåldern inträdde tidi-gare. Detta gäller emellertid i all synnerhet för kvinnorna, och utskottet har för sin del icke kunnat finna några särskilda skäl däremot annat än möjligen det allmänna kravet på likställighet, som herr Ohlin har åberopat för en ändring i pensionsåldern. Eftersom herr Ohlin talat om »ett könsstreck» och om att man vill åstadkomma likställighet, vill jag bara fästa uppmärksamheten vid den uppgift, som återfinnes i utskottets utlåtande, att visserligen den organisation, som kallar sig »föreningen kvinnor i statens tjänst», har yrkat på en förändring till likställighet i detta hänseende, men att däremot de kvinnliga tjänstemännen i riksbanken tämligen enhälligt ha uttalat sig för att bibehålla en pensionsålder av 60 år. När alltså de befattningshavare det här gäller icke själv-a betrakta detta såsom ett kön-sstreck, utan finna det naturligt, att denna lägre pensionsålder bibehålles, har utskottet för sin del icke kunnat tillägna sig de av herr Ohlin framförda Synpunkterna. Det finns ju förresten ett korrektiv, ty de kvinnor, som vid 60 års ålder äro fullt arbetsföra, ha möjlighet .att få kvarstå i tjänst. Det föreslås nämligen, att det, när särskilda förhållanden därtill föranleda, skall kunna medgivas, att de få kvarstå i tjänst under sammanlagt fem år efter pensionsålderns inträde. J ag tycker att detta öppnar en möjlighet för den anpassning, som är erforderlig, för att icke någon orättvisa skall begås. ,
Herr Ohlin ville gå den andra vägen och sätta pensionsåldern till 65 år men förtidspensionera de tjänstemän, som före uppnåendet av denna pensionsålder icke längre hade sin arbetskraft i behåll. Var och en, som känner till vilka svårigheter det möter att köra bort en tjänsteman, som har sin lagstadgade rätt att stå kvar i tjänst, förstår, att den av herr Ohlin föreslagna anordningen åtminstone icke ur arbetssynpunkt och ur trevnadssynpunkt bereder några fördelar framför den andra anordningen, som utskottet har anslutit sig till, utan tvärtom skulle komma att i fortsättningen bereda både tjänstemännen och verksstyrelserna de allra största bekymmer.
J ag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Ohlin: Herr talman! Med anledning av herr andre vice talmannens påpekande om att i en skrivelse från riksbankens kvinnliga tjänstemäns förening påyrkats en pensionsålder av 60 år, vill jag bara lämna den upplysningen, att en undersökning a-v det omröstningsmaterial, som låg bakom beslutet, visar, att- det bland tjänstemännen i riksbanken finns en del gifta kvinnor, som tydligen anse det mycket behagligt att bli tidigt pensionerade. Vidare finns det en del yngre tjänstemän, som tycka att det skulle vara bra, gm de aldre ginge undan, sa att de yngre kunde avancera snabbare. Men mig iorefaller det, som om det för denna frågas bedömande icke spelade så stor lrjoll i vilken man sådana hänsyn eventuellt påverkat omröstningsresultatet
land denna grupp av kvinnliga befattningshavare eller hur detta utfallit. Det skulle kunna handa, att majoriteten av de kvinnliga tjänstemännen på ett ställe garna ville pensioneras vid 55 eller 50 års ålder, men därför kan man knappast
