90 Nr 20. Onsdagen den 27 maj 1942.
Förslag till pens-ionsregleønenteøz för arbetare m. m. (Forte) av den anledningen vore önskvärt, att också arbetarna finge en kompensation för denna väntetid. Detta skulle ha varit alldeles riktigt, om man bara kunnat finna en naturlig tidsgräns för denna retroaktivitet. Vad som, trots de mänskliga synpunkter som det är mycket svårt att inte lägga på denna sak, har förmått mig att icke föreslå en sådan retroaktivitet, är just denna svårighet. Vad skulle vi svara en arbetare, som har avgått år 1938 och som kommer och säger: >->Varför .skall inte jag få samma pension som den som avgick 1939? Det har ju ingenting att göra med lönen» Har man sedain givit den, som avgick 1938, samma förmån, så vet man inte, varför den, som avgått 1937 eller tidigare inte också skall få vara med. Det är denna svårighet att åstadkomma en naturlig gräns, som har avhållit mig från att föreslå retroaktivitet.
När nu bankoutskottet ändock anser sig kunna gå tillbaka till 1939 under hänvisning till den lönereglering, som då gjordes för tjänstemännen, uppfattar jag detta så, att man anser att utskottets här föreliggande förslag icke skall kunna anföras såsom motivering för att eventuellt - efter motioner eller på annat sätt, liksom nu i fråga -om denna motion - gå ytterligare tillbaka i tiden. Om man härmed anser sig ha satt en gräns .som man, även om den kan synas godtycklig, anser möjlig att upprätthålla, försvinner givetvis en del av betänkligheterna, fastän kostnad-erna naturligtvis icke bli så små.
-Det är endast denna deklaration jag har ansett mig böra göra med anledmng av detta praktiskt taget enhälliga utskottsutlåtande.
Herr andre vice talmannen: Herr talman! J ag skulle kanske inte ha behövt yttra mig, eftersom finansministern slutade med att resignera inför det förslag, som utskottet har framlagt. Men då jag ser att ytterligare en talare i kammaren har begärt ordet och möjligen kommer att understryka finansministerns synpunkter, vill jag säga bara ett par ord.
Det är klart att utskottet mycket noga har studerat de motiv, som i propositionen anföras för att icke låta denna höjning av arbetarpensionerna ha samma retroaktiva verkan som den i höstas genomförda höjningen av tjänstemännens pensioner. Jag har emellertid för min del funnit, och jag tror att utskottets övriga ledamöter ha delat den uppfattningen, att det i huvudsak varit rätt formella skäl.
Här säges nu bland annat att förslaget baseras på en uppgörelse mellan de sakkunniga och vederbörande förhandlare från befattningshavarnas organisation. Beträffande denna sak har utskottet förhört sig både hos dessa förhandlare och hos sakkunnigkommitténs sekreterare. Förhandlarna ha för sin del försäkrat, att de icke ha fått något bemyndigande att å dessa gamla, redan avgångna pensionärers vägnar ikläda sig någon förbindelse. Man tycker ju också att det nästan skulle vara egendomligt, att ett sådant förbund, som ju är en sammanslutning av ännu tjänstgörande befattningshavare, kanske mot förbättringar i sina egna pensioner skulle sälja bort den förbättring i de redan avgångnas pensioner, som möjligen hade legat inom räckhåll. Det kanske inte skulle kunna betraktas såsom fullt honnett att en sådan uppgörelse träffats. Under alla förhållanden bestrida personalens förhandlare, att de ha lämnat ett sådant löfte.
Men iitskottet har inte enbart utgått från detta. Den indignation, kan man nästan säga, som från personalhåll mött på denna punkt, ha vi inom utskottet funnit befogad. Det är riktigt att sammanhanget mellan lönerna och pensionerna för ai-betarpersonalen i statens tjänst icke helt motsvarar sammanhanget mellan löner och pensioner för tjänstemännen. För tjänstemännen utgår ju pensionen med vissa procent på lönen, under det att för arbetarnas vidkommande en viss Standardisering har åstadkommits, beroende på att det finnes så många lönesättningar. Även där finns emellertid ett bestämt, om också inte fullt så di
