Onsdagen den 3 juni 1942 f. m. Nr 21. 49
Ang. vägväsendets förstatligande. (Forts) av dess värde ur skatteutjämningssynpunkt. Enligt hans resonemang saknades en utredning av huruvida en tillfredsställande lösning av -den kommunala skatteutjämningsfrågan icke skulle kunna vinnas på andra vägar. J ag ber att få hänvisa till att här dock föreligger en utredning. Kommunalskatteberedningen har vid sina undersökningar alldeles särskilt tagit sikte på den kommunala skatteutjämningsfrågan, och när beredningen har kommit till det resultatet, att någon annan effektiv lösning än den nru föreslagna icke finnes, bör väl ändå det förhållandet tillerkännas en vijss betydelse.
Reservanterna ha å sin sida inte heller anvisat några bestämda vägar för att nå fram till godtagbara resultat. Det talas om att en justering av vägdistriktens storlek skulle kunna åstadkomma åtskillig förbättring. Utan tvivel kan därigenom åtskilligt vinnas, men uppenbarligen inte alltför mycket. Man skulle i varje fall inte kunna sänka utdebiteringen i de sämst stäl-lda distrikten under den, .som nu är genomsnittlig för hela riket och som 1942 beräknades till l krona 42 öre. Sannolikt och naturligare .skulle den även efter en sådan justering komma att ligga över denna siffra. Den lättnad i det kommunala skattetrycket och den ökade möjlighet till utjämning, som därmed skulle vinnas, blir relativt obetydlig. Det har också talats om ett system med en fast vägskatt, som skulle utgå lika i landets kommuner. Skall denna fasta vägskatt sättas så. hög, att den ungefär täcker den nuvarande vägskattens sammanlagda belopp, betyder detta visserligen lättnad för en ldel kommuner ned till genomsnittstalet, men ökad tunga för andra. Därmed löper man uppenbarligen risken att nya kommuner indragas i skatteutjämningsförfarandet. Skulle den fasta vägskatten .sättas till lägre belopp, måste detta som konsekvens föra med sig ökade statsbidrag. Men därmed skulle också statens anspråk på medbestämmanderätt vid vägmedlens användning ökas och bevarandet av den kommunala självbestämningsrätt, som man säger sig vilja främja, ytterligare försvåras och kringskäras. Alla dessa lösningar skulle också bevara den nuvarande oriktiga fördelningen mellan .städer och landsbygd av kostnaderna för tillgodoseende av ett riksintresse, varav båda äro lika betjänta. De skulle icke heller, vilket är av en viss betydelse, komma att medföra den lättnad i den kommunala skattebördan, som ur alla synpunkter ansetts så starkt påkallad. Jag tror, herr talman, .att om man vill vinna dessa mål, finnes knappast någon annan effektiv lösning än att lyfta bort vägskatten från -det kommunala skatteunderlaget och fördela kostnaderna på en bredare, bärkraftigare och rättvisare grund. J ag vill ingalunda bestrida den föregående ärade talarens uppfattning att åtskilligt kan vinnas även genom en justering av förhållandena inom den nuvarande organisationen-s ram, men jag tror som sagt alldeles bestämt, att en effektiv lösning av de nu rådande missförhållandena knappast kan vinnas, om vägskatten bibehålles såsom en börda på det kommunala skatteunderlaget.
Vad det ur denna synpunkt närmast gäller är ju att från landsbygdens kommunala .skattebörda avlägsna ett belopp på cirka 30 miljoner kronor, som i stället skulle fördelas på annat sätt. Reservanterna göra gällande att detta är ett ej fullt hållbart resonemang - och den föregående ärade talaren utvecklade ytterligare den ståndpunkten - eftersom även i ett förstatligat vägväsen
. Iandsbygdens medborgare få lov att bära sin andeli de statsskartter, som skulle
täcka .statens kostnadsökning. Givetvis, och något annat kan väl inte heller på allvar ifrågasättas, om man hävdar principen att väghållningen är ett riksintresse. Men det är skillnad att bära dessa 30 miljoner kronor på det begränsade kommunala skatteunderlaget och att få fördela dem på ett underlag, som till ungefäroeafjärdedel uppbäres av landsbygden och till tre fjärdedelar av städerna. Sa vitt jag förstår, måste det ur landsbygdens synpunkt vara ett synnerligen starkt intresse att få en sådan omfördelning av vägskattebördan Första kammarens protokoll 1942. Nr 21. 4