Onsdagen den 3 juni 1942 f. m. NI 21- 51
Ang. vägväsendets förstlatliåande. Išforctï-l de, som närmast svara för efterhandskontrollens fullfo jan e, ønu ons a era, att denna icke är tillräckligt effektiv, vilket val inte helt haélletbtorde kåiëin na bestridas, förefaller det mig vara etß-g&f1Ska-Sva§t Sdfl <1 ß a efåpa» - nuvarande kontrollen sasom en anledning till att bibehalla en nuvaran e orga nlïll-:Édieaiii därmed, herr talman, berört de huvudsakliga grunder, som tala för ett *bifall till propositionen, och jag har också i ltflgwl fnall bgtoiåt de Pflllfl; piella invändningândsom göraskdaremot. Jag behover sakerligen inte mye e
° e övri a s ä en.
upllšeeltallilztai låliiâiäli-llrts, att viâl ett förstatligande det lokala vägnätet -skulle löpa risken att bli eftersatt till förmån för huvudvägarna. Darvid forbiser man dock att det även nu ytterst äro de statligamyndigheterna som avgora fragan om en vägs tillkomst och som gradera de olika behoven. Departementschefens uttalanden i dessa stycken ge oförtydbart vid handen, att han ar- starkt medveten om det lokala vägnätets betydande plats i en statlig vagorganisation. Utskottet har för sin del varit mycket angeläget att ytterligare understryka detta, ej blott genom att oförtydbart ansluta sig till och i något avseende skarpa departementschefens uttalanden om bygdevägarnas betydoelse och angelagenheten av att de ej eftersättas, utan även genom att föresla sådana former for riksdagens beviljande av väganslagen, att bygdevägarnas ratt kan klart tryggas. Utskottets uttalanden här avse att ännu starkare än som skett 1 lšïllgl- Mhjjits for slag trygga de landsbygdens intressen, varom ett par ledamöter i andra kammaren motionerat och vilkas synpunktvunnitstark genklang i utskottet.
Den föregående ärade tal-aren hänvisade till ett oyttrande i reservationen, däri man påpekar, att de statliga myndigheterna fa en °för kanske lang tid framåt snäv ekonomisk ram, inom vilken de olika anspraken skola tillfredsställas, och att man möjligtvis riskerar, att denna snäva ram skall inverka oförmånligt på det lokala bygdevägnätets ställning. Men statens ekonomiska möjligheter utgöra alltid den mer eller mindre snäva ram, inom vilken vägväsendet har att röra sig. Aven inom nuvarande organisation bestämmas ytterst möjligheterna till vägbyggnader och vägförbättringar av statens möjligheter att lämna bidrag. Om, såsom reservanterna påpeka, denna ram -un-der en lang tid framåt kommer att vara snäv, gäller detta således även om vi bibehålla den organisation för vägväsendet som för närvarande gäller.
Jag skulle, herr talman, för min del faktiskt vilja göra gällande, att den form för anslagsbeviljande, som utskottet förutsätter under en statlig vägorganisation, nämligen att riksdagen vid behandlingen av anslag till vägförbättringar och Vägunderhåll skall skilja mellan anslag till förbättringsarbeten på rikshuvudvägar och förbättringsarbeten på bygdevägar, gör det möjligare än för närvarande att garantera, att de lokala bygdevägarnas rätt inte trädes för nära. Därigenom har man öppnat varje möjlighet för riksdagen att klart
-och tydligt ange vilket intresse de vilja ägna bygdevägarna i förhållande till
rikshuvudvägarna.
Herr J. B. Johansson uttryckte även farhågor för den statliga vägorganisationens inflytande, när det gäll-de indragning av allmänna vägar. Han fäste därvid rätt stort avseende vid ett yttrande i de sakkunnigas betänkande. Jag behöver inte erinra den föregående ärade talaren och inte heller k-ammarens andra ledamöter om att departementsehefen i detta avseende intar en mycket bestämd ståndpunkt. Han säger, att han anser det självfallet, att en omläggning av vägförvaltningen icke får leda till någon allmän indragning av bygdevägar, något som skulle äventyra hela den utjämning av väghållningsbördan, som man vill vinna genom förstatligandet. Detta uttalande av departementschefen har utskottet gjort till sitt. Utskottet har ytterligare skärpt denna stånd
