Onsdagen den 3 juni 1942 f. m. Nr 21. 57
Ang. vägväsendets förstatligande. (Forts.) synnerhet som dessa organ måste antagas hava större tekniska förutsättningar för denna uppgift än vägdistriktsorganen.
Vad angår invändningen om att de lokala vägintressena icke skulle kunna behörigen tillgodoses, om vägväsendet förstatligas, må erinras, att det lokala inflytandet på vägfrågors avgörande redan nu är mycket begränsat. Aven med nu gällande ordning är det de statliga myndigheterna, som bestämma vilka vägar som skola byggas. De kommunala organen ha endast rätt att taga initiativ och att yttra sig i alla vägfrågor samt att överklaga de statliga organens beslut. De befogenheter, som sålunda tillkomma vägdistriktsorganen, skola emellertid i praktiskt taget oförändrad omfattning överflyttas på vägnämnder och länsvägnämnder. I stort sett torde förslaget icke komma att begränsa det lokala inflytandet på vägfrågorna.
Ett förstatligande nödvändiggör väl en viss centralisering av beslutanderätten i vägfrågor. Utskottsreservanterna befara, att det centrala verket vid »sitt avvägande mellan skilda behov kan komma att fatta beslut, vilka för den berörda bygden te sig otillfredsställande» Härtill må genmälas att det ingalunda är säkert, att den dragkamp mellan olika bygdeintressen, som nu ofta förekommer, alltid utfaller rättvist. Förutsättningarna för en ändamålsenlig och rättvis fördelning av de medel, som bliva tillgängliga för vägbyggnadsföretag, torde vara större, om avgörandet ligger hos en central myndighet, som har överblick över vägbyggnadsbehoven i hela riket. Genom den för ett par år sedan införda bestämmelsen, att flerårsplanerna skola godkännas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, har denna för övrigt redan nu fått ett betydande inflytande på vägfrågornas avgörande. Någon fara för att centraliseringen skall medföra, att de lokala synpuhkterna icke skola bliva tillräckligt beaktade vid styrelsens prövning, torde med hänsyn till det inflytande, som enligt departementschefens förslag skall tillkomma länsstyrelserna, icke vara att räkna med.
Det har även gjorts gällande, att förstatligandet skulle leda till ett gynnande av huvudvägarna till förfång för bygdevägarna. Med hänsyn till de små vägarnas betydelse för det ekonomiska livet i hela landet är det givetvis av vikt, att bygdevägarna underhållas och utbyggas. För att säkerställa bygdevägnätets förbättrande i tillfredsställande mån har utskottet föreslagit, att ett särskilt anslag skall beviljas för förbättringsarbeten på bygdevägar. Vad utskottet sålunda föreslagit synes värt stort beaktande. Särskilda anslag skulle vidare beviljas för nyanläggning av landsvägar och ödebygdsvägar. Üppdelningen av vägmedlen på olika anslag torde bereda riksdagen möjlighet att tillse, att bygdevägnätet utbygges i den takt, som kan finnas lämpligt. Reservanternas farhågor i nu berörda avseende förefalla vid sådant förhållande ogrundade.
Mot ett förstatligande har även invänts, att det skulle leda till en ökning av totalkostnaderna för väghållningen. I reservationen framhålles såsom sannolikt, att administrationskostnaderna efter ett förstatligande skulle avsevärt överstiga de nuvarande. Det är givetvis vanskligt att nu uttala sig härom. Det må emellertid erinras, att de sakkunniga efter ingående *beräkningar kommit till den uppfattningen, att reformen skall leda till en minskning av dessa kostnader. Den av departementschefen förordade distriktsindelningen torde visserligen föranleda något högre kostnader än-om distriktsindelningen skett i enlighet med de sakkunnigas förslag. Å andra sidan har i propositionen föreslagits en viss begränsning av den av desakkunniga förordade personalstaten. Bland annat har salunda byggnadsorganisationen beskurits. Men även om administrationskostnaderna skulle mot beräkningarna komma att stiga något efter ett förstatligande, torde detta betyda mindre för totalkostnadernas storlek. Hänsyn måste näm
