Onsdagen den 3 juni 1942 f. m. Nr 21. 63
Ang. vägväsendets förstatligande. (Forts.) Jag ber, herr talman, att få yrka avslag på den föreliggande propositionen och bifall till den utskottsutlåtandet bifogade reservationen.
l friherre De Geers yttrande instämde herrar Eskhult och Gustavson.
Herr Heiding: Herr talman! Såsom departementschefen och utskottet framhållit föreligger en betydande disproportion mellan landsbygdens och städernas bördor för hållandet av de allmänna vägarna och övriga däremot svarande trafikleder. Vidare är väghållningsbesväret mycket ojämnt fördelat mellan olika delar av landsbygden, huvudsakligen beroende av olikheter distrikten emellan i fråga om väghållningens omfattning och skatteunderlagets storlek. Icke ens inom distrikten är besväret jämnt fördelat mellan skattebetalarna. Sålunda få fastigheterna - vilka tidigare ensamma fingo bära väghållningsbördorna - aven enligt nu gällande lagstiftning vidkännas en avsevärt hårdare belastning än andra skatteobjekt.
Det på riksdagens bord nu framlagda förslaget synes skapa den rättvisa, som man under årens lopp eftersträvat. Från jordbrukarehåll har vid olika tillfällen yrkats på en jämnare fördelning av vägskattebördorna. Visserligen ha rättelser erhållits, men det har aldrig kommit dithän, att förslag om full likstäl lighet blivit framlagt. Genom att statsbidraget blivit höjt ett flertal gånger under årens lopp har man kommit närmare det önskade målet, men en fullt rättvis fördelning av vägskattebördan kan icke vinnas, därest vägväsendet bibehålles som en kommunal angelägenhet.
För att lätta det höga skattetrycket på landsbygden talar även ett förstatligande av vägväsendet. Den nuvarande skattebelastningen i landets kommuner är mycket ojämn.
l motionen nr 219 i första kammaren av herr J. B. Johansson m. fl. har framhållits, att de stora riksvägsfrågornas enhetliga lösning inom en centralmyndighet skulle innebära vissa fördelar, främst av teknisk natur. Vidare fortsätta motionärerna: »ett fortsatt utredningsarbete bör alltså undersöka möjligheterna att med bibehållande i huvudsak av den nuvarande vägorganisationen därifrån -utbryta huvudvägarna samt åstadkomma en rättvis utjämning och avvägning av vägkostnaderna»
Genom en utbrytning av huvudvägarna skulle ovillkorligen ett fördyrande av vägkostnaderna komma till stånd. Att hålla en organisation för detta och en organisation för de övriga vägarna ledde endast till en överorganisation av vägväsendet. Det vore oundvikligt med en massa tomk-örningar i olika riktningar, och en fördyring kunde ej undvikas. I reservationen har detta uppslag över- givits, och man drager därav den slutsatsen, att motionärerna kommit på andra tankar och funnit sitt förslag omöjligt att genomföra.
Jag vill ej påstå, att den föreslagna reformen drager mindre kostnader än det nuvarande systemet, men det borde icke heller bli dyrare. Det beror helt på vilka personer som sättas i ledningen för de olika distrikten. En fördelning av tillgängliga eller anslagna medel bör gå lättare att rättvist fördela mellan 24 vägdistrikt än 170. Vad beträffar kontrollen bör även denna kunna ordnas på ett lika effektivt och tillfredsställande sätt som förut. »
De- nuvarande vägstyrelsena ha alla på ett tillfredsställande sätt skött sina uppgifter, och något klander mot dem kan icke framställas, men i längden kunna sådana uppgifter påläggas vägstyrelserna, att vägarbetena inom alla dessa 170 vägdistrikt icke kunna bedrivas på ett fullt rationellt och ekonomiskt sätt.
- För ett förstatligande av vägväsendet tala även starka militära skäl. Vägvasendet b-ö-r sta under enhetlig, hela riket omfattande ledning i nära kontakt med de militära organen. Personal och maskiner kunna lättare disponeras för
