Onsdagen den 3 juni 1942 f. m. Nr 21. 71
Ang. vägväsendets förstatligande. (Forts) då rum med vägingenjören. Genom detta förfaringssätt liar man kunnat erhålla mycket tillfredsställande priser, varjämte det blir synnerligen små omkostnader för en dylik upphandling. Det är mycket möjligt, att man genom statligt centraliserade inköp skulle kunna pressa priserna ett litet stycke till, men då får man även ökade omkostnader för upphandling och förrådsrörelse. Det föreslås i propositionen och utskottets yttrande, att det skall inrättas en särskild förrådsbyrå inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och viss liknande verksamhet hos distriktsförvaltningen. Men detta kan man ju inte få gratis. Lagerhållningen kostar också pengar. Det skall vara inköpschefer och personal för bokföring, tillsyn samt in- och utlämning. Vad man kan vinna ytterligare på inköpspriserna kanske går åt till omkostnader, om vinsten ens räcker till att täcka dessa.
Det har även åberopats militära skäl för den nya organisationen. Jag vill gentemot detta endast säga, att de militära Synpunkterna redan nu ha tillgodosetts genom särskilda åtgärder. .
Det har vidare framhållits dels av herr Heiding och dels av utskottets ärade ordförande, att vägnämnderna skulle få. stor betydelse. Man har ansett, att de åtminstone i stort sett skulle kunna övertaga vägstyrelsernas och vägstämmornas uppgifter. Det bör ju erkännas, att såväl departementschefen som utskottet sökt göra sitt bästa för vägnämndsinstituti-onen. Att den ändå torde bli otillfredsställande, beror väl främst på att vägnämnderna komma att sakna vissa viktiga förutsättningar, som vägstyrelser och vägstämmor dock ha. De föreslagna vägnämnderna få endast petitions- och yttranderätt. I motsats till vägstyrelserna kunna de inte fatta några egentliga beslut. De ha, såvitt jag förstår, ingen möjlighet att själva låta göra en tillfredsställande utredning till ett önskat alternativförslag för en väganläggning. De ha inte en enda krona att bidraga med till de arbeten, som de önska få till stånd eller som de skola yttra sig om. De få varken arbetsbesvär eller ekonomiskt medansvar för fullföljandet av de förslag, som de förorda eller eljest skola yttra sig om. Den praktiska erfarenheten i frågor om byggande och underhåll av väg upphör. Dessa mycket betydande inskränkningar i vägnämndernas förutsättningar måste ju ändå ganska mycket försvaga deras ställning både för dem själva och för de intressen de skola företräda. Jag tror därför, att det inte blir möjligt för vägnämnderna att ersätta både vägstyrelserna och vägstämmorna på ett tillfredsställande sätt. V
l flera mycket viktiga avseenden föreligga inte nu några utarbetade förslag rörande den statliga organisationen av väghållningen. Det finns således inte framlagt något förslag till ny författning för vägväsendet, inte heller någon personalförteckning med lönestat för en ny organisation eller någon kostnadsberäkning för det hela. Vissa riktlinjer äro angivna, och vissa uttalanden göras om hur organisationen i huvudsak bör uppbyggas. Men det finns inte några utarbetade förslag, som visa, hur de olika delarna av organisationen skola komma att se ut och vad det hela kan beräknas kosta.
Beträffande* kostnaderna utlovade de sakkunniga på sin tid en ganska stor kostnadsminskning, därest staten övertoge landsbygdens väghållning. Den förhoppningen synes man redan ha släppt. I den mån man nu överhuvud taget yttrar sig om kostnaderna är detta snarast med en antydan om att dessa måhända kunna bli högre än nu. Någon ny beräkning av kostnaderna föreligger emellertid tyvärr inte. Det får riksdagen besked om vid ett senare tillfälle.
Redan länsstyrelserna påtalade i sina yttranden, att utredningen var ofullstandig och att det vore önskvärt att få en något längre erfarenhet av den nuvarande organisationen, som nyss tillkommit. De ansågo, att utredningen i varje fall borde kompletteras. Det stora flertalet länsstyrelser förordade eller
