76 Nr 21. Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.
Ang. vägväsendets förstatligande. (Forts.) ket svårt att förstå, att arbetslönerna ovillkorligen måste höjas, om staten blir arbetsgivare. Jag antar, att även i fortsättningen liksom hittills vägarbetar -nas löner komma att bestämmas efter förhandlingar mellan de båda parterna, v. s. arbetsgivaren och arbetarna.
Vidare har det också framhållits att efter ett förstatligande av vägväsendet måste ju staten sörja för pensionering av vägarbetarna. Jag vill ju inte yttra mig om, hur det kommer att gå med den saken, men jag vill bara erinra om, att vägdis-trikten redan nu ha fått lov att ge åtminstone en del av sina befattningshavare rätt till pension, och det blir väl riksdagens sak att besluta, huruvida dessa Vägarbetare en gång i tiden skola pensioneras eller icke.
Det är icke sällan man hör framhållas, att statstjänarna ha sämre betalt för sitt arbete än vad som för motsvarande arbete betalas i enskild tjänst. Här tycks det emellertid enligt motståndarnas till förslaget uppfattning förhålla sig tvärtom, när man påstår-, att arbetslönerna ovillkorligen skola bli högre sedan staten tagit hand om vägväsendet. Men det är ju alltid så, att om man vill âvslå ett förslag, vilket som helst, nog finns det möjligheter att förebära skäl
ärför.
Beträffande förslagets detaljer så är därom redan en hel del sagt, och jag skall därför inte uppehålla tiden med att gå in på dem nu. Jag skall i stället avsluta detta anförande med att uttala min tillfredsställelse över att förslaget blivit framlagt för innevarande års riksdag. Jag tror jag vågar säga, att denna uppfattning säkerligen delas av tusentals skattedragare ute i landet.
Min partivän friherre De Geer hade ju en annan uppfattning, och jag kan naturligtvis inte bestrida riktigheten i vad han yttrade, men det kan ju vara olika meningar i olika delar av landet i den delen av saken. Och att den är sådan jag här sagt, såvitt det gäller min hemort, det vågar jag stå för.
Det är naturligtvis inte så mycket att förundra sig över att ett förslag, vilket i likhet med det föreliggande onekligen bryter en gammal tradition i vår förvaltning, möts av ett visst motstånd. Det är tvärtom helt naturligt, att en person, som kanske i många år antingen såsom vägstyrelseordförande eller i annan egenskap sysslat med vägväsendet och därvid gjort sitt bästa, blir bekymrad, när han på grund av statsövertagandet måhända blir skild från sitt uppdrag. Det är som sagt helt naturligt, och vi skola inte förundra oss över det. Detta förhållande får emellertid inte utgöra hinder för förslagets genomförande, om förslaget i och för sig är gott.
Slutligen skulle jag vilja tillägga, att vid diskussionen i frågan om vägväs-endets förstatligande ha icke så sällan emot vägstyrelserna framkommit uttalanden, ja, man skulle nästan kunna säga beskyllningar, som icke varit befogade och som därför inte börafå stå oemotsagda. Jag ämnar inte i detalj här ingå på dessa uttalanden, men det ärfimin bestämda uppfattning, att vägstyrelserna i stort sett gjort sitt bästa och utfört ett gagnande arbete i fråga om vägväsendets handhavande. Har detta i något enstaka fall lyckats mindre väl, så har det säkerligen icke berott på bristande vilja utan på omständigheter, varöver vägstyrelserna icke kunnat råda.
Att jag nu emellertid trots detta är anhängare av det föreliggande förslaget, beror på de skäl, som jag här har försökt framhålla och vilka för mig varit så övertygande att jag anser det enda riktiga nu vara att bifalla förslaget.
Herr talman! Med dessa ord ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.
På framställning av herr talmannen beslöts att den fortsatta överläggningen i förevarande fråga skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.
