84 NI 21- k Onsdagen den 3 juni 1942 e. m.
Äng. väyväsendets förstatligande. (Forts) jag omedelbart framhålla, att på det området bär ju staten redan de största kostnaderna. Byggandet av skolhus och deras underhåll kräva visserligen kommunala bidrag, men den stora utgiftsposten lärarlöner svarar staten för. Någon mera betydande avlastning av den kommunala skattebördan skulle icke ske om staten, i stället för att endast lämna bidrag, helt och hållet övertoge kost: naderna för skolhusbyggnaderna.
När kommunalskatteberedningen hade gått igenom hela raden av uppgifter, som man skulle kunna tänka sig kunna ifrågakomma vid en lindring av den kommunala skattebördan, måste det, såsom jag sade, ligga snubblande nära att stanna inför frågan om ett förstatligande av vägväsendet. Det har (icke påståtts annat än att det allmänna vägväsendet är en allmän statlig angelägenhet. Visserligen var herr Eklund för en stund sedan inne på detta spörsmål och sökte därvid hävda den uppfattningen, att vägväsendet inte i sin helhet vore ett obetingat statligt intresse, utan i fråga om bygdevägarna ett bygdeintresse. Det kanske man skulle kunna säga, men det är litet underligt, att man, när staten ger anslag till skötseln även -av bygdevägarna, inte skulle betrakta dem såsom ett statligt intresse lika väl som riksvägarna. Bärandet av kostnaderna för och handhavandet av skötseln av bygdevägarna äro väl ändå så nära sammanhängande med varandra, att det näppeligen går att förneka,att icke jämväl bygdevägarna måste betraktas såsom en allmän riksangelägenhet.
Om det förhåller sig på detta sätt med vägväsendet, frågar man sig: skulle det inte vara möjligt och lämpligt att låta staten själv övertaga väghållningen och därmed också bära kostnaderna för denna allmänna riksangelägenhet? Jag vill i detta sammanhang säga till herr J. B. Johansson, som insinuerade att kommunalskatteberedningens framställning till kommunikationsministern var på förhand beställd, att så renons är inte - även om det låter pretentiöst, herr Johansson - kommunalskatteberedningen i fråga om initiativmöjligheter, att kommunikationsministern måst giva beredningen anvisning om att begagna den möjlighet till avlastning av en börda från det kommunala skatteunderlaget, som ett statligt Övertagande av väghållningen på landet innebär. Tvärtom ligger den saken så snubblande nära, att man ramlar omkull på den, då man söker efter sådana möjligheter.
Frågan var då närmast, om staten skulle kunna anses ha förutsättningar att handha denna allmänna riksuppgift på ett tillfredsställande sätt. Vore så fallet, hade man här en möjlighet att på det bredare statliga skatteunderlaget överflytta en börda, som nu vilar på en -del av det kommunala skatteunderla-get. Det har här sagts, att man borde kunna finna andra vägar att rätta till denna ojämnhet i fråga om vägskattebördans fördelning, som så intimt sammanhänger med den allmänna skatteutjämningen, än att övervältra det hela på staten. Ja, inte är det omöjligt att undvika detta. I värsta fall kan man låta det vara som det nu är, det vill säga ha kvar de ojämnheter och olägenheter som följa med det nuvarande systemet, som vi ha haft i åtskilliga år. Men vill man åstadkomma en lättnad i den kommunala skattebördan genom att staten övertar någon uppgift, som nu vilar på det kommunala skatteunderlaget, och vill man därtill underlätta möjligheten att införa ett bättre skatteutjämningssystem då påstår jag med bestämdhet, att ingen kan finna någon lämpligare uppgift än vägunderhållets överförande på staten.
Det har förvånat mig, att man, sedan förslaget framkom, så litet värdesatt den möjlighet till avlastning av skattebördan som här ifrågasättes. Under de många år jag har sysslat i riksdagen med skattefrågor och inte minst kommunalskattefrågor, har det ständigt varit en klagan över den tryckande kommunala beskattningen - inte allenast dess ojämnhet, utan överhuvud taget de
