Sida:Rd 1942 A 2 FK 2 15 23.djvu/537

Den här sidan har inte korrekturlästs

Onsdagen den 3 juni 1942 e. m. Nr 21. 95

Ang. vägväsendets förstatligaade. (Forts) o hade således tillsatts som utredningsmän. Jag har ingen anledning att gå in på sammansättningen av kommittén. Jag vill emellertid hänvisa till ett av de yttranden som inkommit, nämligen ett yttrande från länsstyrelsen i Älvsborgs län. I detta riktas en kraftig kritik mot vägväsendets förstatligande. Jag skulle vilja rekommendera en läsning av detta yttrande. Länsstyrelsen yttrar bl. a.: "Sammansättningen av utredningskommittén, där den tekniska ledningen av nuvarande väghållning dominerat, har också givit väntat resultat»

Herr Forslund yttrade vidare, att förslaget om ett förstatligande av vägväsendet icke föranlett något missnöje ute i landet. Åtskilliga av oss känna nog till hur det förhåller sig därmed. I juli månad förra året var jag på en konferens här i Stockholm, där c:a 250 ombud från hela landet voro samlade. Det var på vägväsendets område väl förfarna kommunala förtroendemän. Av dessa uttalade sig endast två för ett förstatligande av vägväsendet. Alla de andra voro emot ett förstatligande. I det län jag tillhör sammankallades inför landshövdingen ett 70-tal representanter från hela länet. Det var representanter från olika politiska meningsriktningar. Det fanns emellertid inte någon, som ville förordaett förstatligande av vägväsendet. Nog känner jag och många med mig den stämning, som är rådande i fråga om det här föreliggande spörsmålet.

Herr Forslund använde uttrycket, att det fanns herrar som voro rädda för detta förslag. Med "herrar" menade herr Forslund naturligen i första hand de som stå för reservationen. Men, herr Forslund, det är inte "herrar" som äro rädda för detta förslag. Det är också folket i de avlägsna bygdßrna, som under många och långa år fått kämpa för att få förbättrade kommunikationer. Dessa äro oroliga för hur det skall bli med deras vägförhållanden efter ett förstatligande, där det lokala kommunala självstyret har avskaffats och där de tekniska myndigheterna, med det centrala verket i Stockholm, få ett så stort infly- tande.

Herr Forslund yttrade, att det är en dyr gåva att upprätta 24 distrikt i ställetför 12. Det har herr Forslund rätt i. Det hade varit billigare med de tolv distrikten i stället för de tjugofyra. Men det hade också uppstått olägenheter ur lokala synpunkter, och det är för att i någon mån tillmötesgå önskemålen här, som den förändringen har vidtagits.

En saki detta förslag, såväl i den föreliggande propositionen som i utskottsutlåtandet, har sannerligen inte åstadkommit någon förbättring i det hänseendet, och det är den omständigheten, att det går som en röd tråd genom förslaget en starkt markerad obenägenhet att överhuvud taget säga ifrån något mera bestämt. Man rör sig med allmänna uttalanden, och man får det intrycket, att man ger och tar ifrån samt håller möjligheterna öppna, så att man, när principen om ett förstatligande har gått igenom, skall ha fria händer åt alla håll.

- ag har, -herr talman, ingen anledning att frånträda det yrkande, jag redan tidigare har framställt.

Herr Björnsson: Herr talman! Mitt intresse för vårt lands vägväsen grundar sig på erfarenheter, som jag har sedan 1912 eller däromkring från en cmmuns land-svagar. Jag har sedan såsom vanlig söndagsbilist fått intresse fordem, ooch jag har som statsrevisor under fyra år i slutet av 1920-talet och början på 1Q30-taletägnat stort intresse åt att se efter, vad det kunde bero D? att somliga väg-distrikts vägar voro så utmärkt bra och trevliga att åka på, medan .andra ofta alldeles intill voro så omöjliga, att man fick köra på ettanso växel för att inte få vagnen sönderskakad. Vagnarna voro ju inte så bra panden tiden. Jag försökte komma underfund med detta och studerade Olika vagdistrikts räkenskaper och övriga handlingar. Jag följde med en väg