Onsdflzen den 3 juni 1942 e. m. Nr 21. 105
Ang. vägväsendets förstathgande. (Forts) att man fick avstå. Då va.r herr Engberg tydligen med på den linjen, att man inte kan helt skilja förvaltningen från kostnaderna. Jag undrar, om det inte vore nyttigt, att herr Engberg litet erinrade sig sitt förflutna, inte bara i fråga om de där direktiven. -
Jag förstår mycket väl, att när man kommer i ett nytt läge och känner sig som representant för de lokala intressena, man kanske ser på saken såsom herr Linnér. Jag tror, att det var ett mycket upplysande yttrande han hade. Han frågade kammaren uppriktigt: tror verkligen kammaren, att vi, d. v. s. Iänsstyrelserna, komma att få samma ställning efter denna propositions genomförande som tidigare? Nej, hur mycket kommunikationsministern än; har försökt att bevara den bestämmanderätt, som legat hos länsstyrelserna., så är det uppenbart, att den kommer att förminskas, och ingen skall förneka, att det lokala inflytandet kommer att i viss utsträckning förminskas.
Men det är väl ändå knappast inom vägstyrelserna, som det svenska folkets intresse för sin självstyrelse har kommit till det starkaste uttrycket. Jag har snarare det intrycket, att de höra till det minst representativa för det, som enligt min mening är det värdefulla i den svenska traditionen i fråga om självstyrelse.
Vi ha ju haft långvariga strider, som vi veta, om rösträtten vid dessa vägstämmor, och man har ju fortfarande ej ansett, att det vore så nödvändigt, att alla människor vore med och bestämde. Jag tror, att om vi vilja s-e på saken litet praktiskt, så äro väl alla överens om att det finnes en sådan mängd uppgifter för den lokala självstyrelsen, att man snarast tycker, att kommunerna och deras organ äro överbelastade, och till och med i fråga om länsstyrelserna har jag hört talas om att de äro i allra högsta grad överbelastade med uppgifter, så att om en detaljuppgift överföres till central myndighet, kan det inte i och för sig utan närmare resonemang anföras som ett bevis för att man kommer bort från den lokala självstyrelsen.
Eftersom herr Engberg och jag äro så gamla bekanta kan jag ju göra ännu en erinran, som han kanske inte tar illa upp. Herr Engberg sade, att det skulle kanske komma därhän, att en kommun inte finge välja sina skollärare. Ja, vi ha exempel på, att församlingar inte få lov att välja sina egna präster!
Jag tror, att det är lika gott att föra undan de där ämnena, som kunna lämpa sig alldeles utmärkt för att hålla långa och ståtliga tal om, men som man lraåisllre inte egentligen i detta sammanhang kan tillmäta någon avgörande bety e se.
Däremot tror jag, att om landshövdingen i Västernorrlands län tänkte närmare över hurudant läget är i fråga om den kommunala skattebelastningen, så skulle han så småningom komma att tvingas fram till den uppfattningen, att utjämningen av skatterna är ett utomordentligt betydelsefullt ärende. Jag skall gärna erkänna, att under den här tiden, då vi ha fått vänja oss vid sådana våldsamma höjningar av alla skatter och alla utgifter, har frågan om en rättvis och rimlig avvägning av sådana saker som kommunalskatterna sjunkit i skymundan, och jag erkänner, att jag själv har svårt att just i detta läge riktigt erinra mig hur viktiga vi ha ansett dessa ärenden vara, när det har gällt att se till, att inte skatten i den ena kommunen skall vara 20 kronor, i den andra 7 kronor o. s. v. Men vi skola väl ändå så småningom komma över till tider, då även dessa mindre ojämnheter och dessa mindre bördor, som det här är fråga om, komma att få återtaga sin plats, och då kan man inte undgå att påpeka, att den ojämna beskattningen i kommunerna är en utomordentligt allvarlig fråga. Och såsom inte minst kommunala skatteberedningens ordförande herr Bärg, tidigare -i ett anförande mycket tydligt har framlagt, är det prak: tiskt taget inte möjligt att komma fra-m på några andra vägar. Det finnes inte
