108 Nr 21. Onsdagen den 3 juni 1942 e. m.
Ang. vägväseøzdets förslatligande. (Forts.) ning, nämligen skatteutjämningen, har här in.te företetts eller ens antytts något bevis för att vi på andra områden skulle få en bättre skatteutjämning än den som redan finns. Ej heller ha vi sett något försök på vägskatteonirådet. Jag tycker att sådant bevis skulle presteras först. Och sedan vill jag, herr talman, gå så långt att jag säger, att jag är beredd att betala en liten slant i vägskatt för att vara säker på att vi skola få valuta för pengarna. Det är inte någon glädje med att vara fri från en skatt och sedan få bygdevägarna antingen försämrade eller indragna och att framförallt få svårigheter, vilket kanske är det mest aktuella, när det gäller att få nya vägbehov av bygdenatur tillgodosedda. Särskilt i de bygder, som i vägfrågan ha sin väsentliga-sta fråga - och de bygderna äro inte så få i landet - har man gan-ska stort fog för att frukta den gåva, som man erbjudes. Jag förstår dem, som inte tro, att det är någon vinst att taga emot en sådan gåva.
Jag tycker slutligen att när riksdagen skall gå till vad som i praktiken är ett definitivt avgörande i denna stora sak, så bör det vara angeläget att frågeställningen är den riktiga och att motiven äro alldeles klarlagda. Jag har suttit och funderat på att alla de som velat göra gällande, att vi nu skulle få en rationellare ordning för Vägarnas byggnad och skötsel genom att låta vägdirektörerna och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen sköta det hela, knappast ha någon personlig erfarenhet av arbetsorganisation och kanske ännu mindre av organisation och skötsel av just väghållningen, under det att de, som anse att förslaget skulle medföra en försämring, och i varje fall en betydande fördyring, just äro personer, som sysslat med dessa saker i praktiken. Om man då. kopplar bort den sak, som herr Björnsson gjorde till huvudsak men som jag anser att man helt och hållet skall taga bort, återstår skatteutjämningsspörsmålet. Men jag anser att detta inte bör få vara något motiv förrän man visat fram ordentliga för-slag att lösa frågan. Först när man sett den saken klart för ögonen, tycker jag att man kan »börja reflektera på om man -skall välja en sådan gåva i utbyte mot kommande nackdelar, som man befarar.
Det finns många andra saker, som redan äro sagda och som inte böra upprepas, men vad herr Linnér här yttrat tycker jag på ett utomordentligt sätt sammanfattar de tankar, som många människor hysa i denna fråga. Och jag skall nu, herr talman, ansluta till dem, -som yrkat bifall till reservationen.
Herr Andersson, Elon: Herr talman! Efter det anförande, som herr statsrådet och chefen för finansdepartementet nyss höll, kan jag fatta inig mycket kort i fråga om den kommunala självstyrelsens betydelse när det gäller det förslag, som kammaren nu har att behandla. i -
Jag skall sålunda inte ägna många ord åt detta, men jag vill säga något om herr Linnérs anförande. Det förefaller mig nämligen som om detta anförande i ganska stor utsträckning präglades av det, som herr M-annerskantz började sitt anförande med, nämligen förklaringen att man i denna debatt har försökt bevisa allt för mycket. Herr Linnér gjorde bland annat gällande att ett uttalande, som utskottet gör angående behovet av ett enhetligt vägvä-sende ur försvarsorgaiiisationen-s synpunkt, skulle vara oberättigat med hänsyn till att det redan nu finns en sådan organisation färdig, som kan träda in vid behov och fylla de uppgifter, som det enhetliga vägväsendet skulle fylla, Herr Linner var förvånad över att utskottet inte hade kännedom om denna sak. Jag vill försäkra att detta har utskottet haft kännedom om. Utskottet vet att en sådan organisation finns, och utskottet vet också, liksom var och en som läst de sakkunnigas betänkande, att denna organisation redan har prövats. Men de sakkunniga finna sig ha anledning att om den prövningen säga, att tërfaren
