Onsdagen den 3 juni 1942 e. m. Nr 21. 109
Ang. vägvåsendets förstatligande. (Forts) heterna från övnii n enligt uppgift givit vid handen, att en hel del olägenheter vidlåda dennalitiigsorg-anisation. Det redogöres vidare för, vari dessa olägenheter bestå - närmast däri att man kommer i kollision med väglagens be- stämmelser och med de befogenheter, som vägdistriktsorganen för närvarande ha. Konklus-ionen av detta blir att det med fog kan göras gällande, att det vore fördelaktigare, om övergången från freds- till krigsorganisation inom vägväsendet kunde ske så snabbt som möjligt och utan den omgång genom vägdistrikten, som för närvarande måste äga rum. Och förutsättningen för detta är att fredsorganisationen rent automatiskt kan anpassas efter krigsförhållandena och därav betingade omständigheter.
Det är således på det sättet, herr talman, att den organisation som finns på detta område betyder, om den skall sättas i gång, en improvisation. Och det torde inte vara någon som helst hemlighet och inte heller någon svårighet att förstå, att en improvisation måste fungera på ett mindre tillfredsställande sätt än en organisation som finns redan i fred.
Herr Linnér berörde också frågan om det förstatligade vägväsendets betydelse ur arbetskonjunkturella synpunkter och erinrade mycket riktigt om att bland de ar-betsobjekt, som under den föregående stora arbetslöshetskrisen kommo till utförande, intogo vägarbetena en mycket betydande plats. Detta är alldeles riktigt. Men jag måste säga att om jag skall döma av mina erfarenheter, som givetvis inte på något som helst sätt kunna sättas i paritet med dem herr Linnér äger, så voro förhållandena då knappast sådana, att resultatet är ägnat att bestyrka att den hittillsvarande eller den dåvaran-de ordningen i varje fall ledde till de bästa resultaten. Det byggdes - jag dömer nu som sagt efter mina lokala erfarenheter - visserligen en hel del vägar -som arbetslöshetsarbeten under denna tid, men dessa arbetsobjekt uppsöktes efter helt andra grunder än strävanidet att åstadkomma en rationell lösning av ortens mest trängande: vägbehov. Enligt min uppfattning skulle, herr talman, ett förstatligande av vägorganisat-ionen kunna erbjuda den fördelen, att man vid en arbetslöshet kunde använda vägbyggena såsom ett välbehövligt korrektiv, men på ett rationellt och förståndigt sätt.
Herr Linnér var för sin del och flera med honom orolig över att utvecklingen efter ett förstatligande skulle bli sådan, att ensidigt tekniska synpunkter skulle komma att läggas på vägfrågorna. Han erinrade mycket riktigt om att en vägfråga inte enbart är ett tekniskt problem, utan också ett näringspolitiskt och socialt problem. Jag vill i så fall erinra om att departementschefen för sin del ingalunda varit främmande för denna synpunkt, utan med mycket stor bestämdhet framhållit vägfrågornas betydelse ur näringspolitisk och social synpunkt. Och för att bereda dessa näringspolitiska och sociala synpunkter tillbörligt utrymme vid avgörandet -av vägfrågorna har departementschefen kopplat in länsstyrelserna i vägorganisationen på ett helt annat sätt än vad de sakkunniga för sin del föreslagit. Att länsstyrelserna på detta sätt få ett mycket betydande inflytande när det gäller vägärendenas avgörande motiveras içke minst utan främst därmed, att genom länsstyrelsernas försorg de närmgspolitiska och sociala Synpunkterna skola kunna tillmätas behörigt utrymme. Om herr Linnér trots detta har den uppfattningen, att det efter ett förStatligande inte kan finnas möjligheter att vinna gehör för några näringspolltl-ska och sociala synpunkter, har han ju därmed ådagalagt den uppfattningen, att länsstyrelsernas möjligheter att inverka i det hänseendet skulle vara mycket svaga. Herr landshövdingen underkänner, såvitt jag kan förstå, styrkan 1 den argumentering, som länsstyrelserna skulle kunna prestera. För min del har jag större tilltro till länsstyrel-sernas möjligheter. J ag vill vidare erinra om att för den händelse länsstyrelserna och vägdistrikten inte skulle kunna
