Onsdagen den 10 juni 1942 f. m. Nr 22. 25
Förslag till rättegångstallc. (Forts) utgår ifrån detta faktum, är det en ganska betänklig anordning att vid de grövsta brottmålen försvaga domstolarnas kvalitet, vilket, så vitt jag förstår, det föreliggande förslaget kommer att leda till. Man kan inte rimligen bestrida, att tre domare utgöra en bättre garanti än en domare för ett riktigt avgörande, under förutsättning att de äro lika kvalificerade. Utskottets förslag medför den märkliga konsekvensen, att man förutsätter, att en stadsdomstol behöver en sammansättning av tre lagfarna ledamöter även i enkla tvistemål, under det att man, då det är fråga om grova brottmål och även mycket invecklade sådana, förklarar, att det är onödigt att ha tre lagfarna ledamöter och att man i sådana mål kan nöja sig med en enda lagfaren ledamot. .Vi ha t. ex. dessa många gånger ytterst invecklade konkursförbrytelser och andra svårutredda oredlighetsbrott. Då skulle i motsats till vad som gäller vid civilmålen rådhusrätten organiseras ned. Det förefaller mig vara ett obestridligt försvagande av domstolens kapacitet. Gentemot detta invänder man, att denna försvagning mer än väl uppväges av inslaget med en nämnd. Därom veta vi emellertid ingenting för närvarande, ty vi veta icke, huruvida nämnden i städerna kommer att-fungera på samma lyckliga sätt som den gjort vid häradsrätterna.
Herr statsrådet, och jag tror även utskottet, åberopar som exempel de städer, som nu äro lagda under -landsrätt Jag vill då påpeka, att det endast är en av dessa städer som utgör eget tingslag. I alla de övriga städerna är det ett blandat tingslag med både landsbygds- och stadsdistrikt. Vidare tjänstgör nämnden i dessa häradsrätter vid alla mål, såväl civil- som brottmål, och får därigenom en helt annan domarerfarenhet än den nämnd, som blott kommer att tjänstgöra i grova brottmål. I de stora städerna, där målfrekvensen är så stor, som jag nyss nämnde, blir det sannolikt otänkbart att kunna få tag i sju eller nio nämndemän, som kunna sitta i al-la dessa mål. De skulle i så fall bli helyrkessysselsatta, vilket man ju inte önskar. Det blir därför sannolikt nödvändigt att uppdela nämndfunktionerna på ett ganska stort antal grupper. Men i och med detsamma sjunker självfallet också sysselsättningen för var och en av dessa grupper och därmed även domarerfarenheten. I de mindre städerna däremot går målfrekvensen ned till ett mycket lågt antal. Enligt samma statistik, som jag nyss åberopade, kommer det att i de medelstora och större städerna endast att bli mellan 40 och 50 dylika mål om året och i de mindre städerna ett eller annat 10-tal. Det är självfallet, att sysslandet med t. ex. 10, ja, även 30-40 mål om året, icke ger en tillräcklig domarerfarenhet. Jag anser, att man om dessa nämndemän har anledning att sägavad processlagberedningen yttrar på ett ställe, nämligen att de torde »sakna förtrogenhet med rättsskipningen».
Det är således efter min uppfattning fullkomligt ovisst, vilken nytta nämnden kan göra i städerna. Därför är det ett otillrådligt experiment att innan man vet något härom försvaga domstolarna på det sätt som utskottsmajoritetens förslag innebär. Man får inte här resonera på det sättet, att ett bibehållande av den kollegiala juristsammansättningen av rådhusrätterna medför risken att nämndens ställning försvagas. Jag tror för min del inte mycket på det påståendet. Jag är övertygad om att det kommer att bli så, att nämnden 1 bästa fall kommer att fylla sina speciella funktioner, medan de juridiska fråQoina avgöras och bedömas bäst av kollegiet. Det är mycket sällan som skiljaktiga meningar finnas emellan de lagfarna ledamöterna inbördes. Då man här talar om att man skulle riskera, att nämnden särskilt skulle intressera sig for skiljaktigheterna mellan de lagfarna ledamöternas uppfattning, tror jag darför, att detta är något som mycket sällan kommer att inträffa. I alla händelser får nämnden icke bli ett -självändamål. Nämnden skall vara ett inslag 1 domstolen, som skall skapa möjlighet för domstolen att bättre fylla sin funk
