26 Nr 22. Onsdagen den 10 juni 1942 f. m,
Förslag till rättcgångsbalk. (Fortsf) tion såsom rättsskipare. Men man får inte för nämndens skull försvaga domstolens sammanlagda kapacitet. Det enda viktiga är, att vi få bästa möjliga domstolsorganisation.
På denna punkt, herr talman, ber jag att få yrka bifall till den av mig m.h fl. šašgivna reservationen vid 1 kap. 11 §, 6 kap. 3 § samt 29 kap. 1, 3 oc 6 .
J ag skall sedan be att få beröra ett par andra frågor av principiell innebörd. Så vitt jag har kunnat förstå, är den största bristen i det nuvarande rättegångsförfarandet den långsamhet, som förekommer, icke minst i underrätterna, och den därmed sammanhängande skriftligh-eten, som man, framför a lt i vissa underrätter, har kommit över till. Dessa två brister -sammanhänga uppenbarligen med varandra. Man har nu velat råda bot .på dessa två svagheter genom att föra in muntlighet och omedelbarhet i rättegångsförfarandet. Hur långt man därvid skall gå, är uppenbarligen en lämplighetsfråga. Hela förslaget utgår ifrån att för att man skall kunna genomföra principen om muntlighet och omedelbarhet måste rättegången klyvas i två avdelningar, ett förberedandeeller, vid brottmål, förundersökningsförfarande och en senare avdelning, den s. k. huvudförhandlingen. Det är framför allt vid huvudförhandlingen som muntligheten och omedelbarheten skola ha sin plats, och huvudförhandlingen skall utgöra grundval för domen. Det är emellertid uppenbart, att i vissa fall kan målet vara av en sådan beskaffenhet, att man icke kan avvara skrifter. Detta gäller framför allt vid sådana mål, som äro av rent teknisk beskaffenhet, t. ex. patentmål eller mål som röra invecklade leveranser, där det kan bli fråga om en komplicerad maskin eller dylikt, och vidare mål med rättshistoriska utredningar. Det överstiger säkerligen någon parts eller något ombuds möjligheter att hålla all denna tekniska eller historiska materia i huvudet. Om vederbörande i ett dylikt mål av lagen blir hindrad att vid huvudförhandlingen skriftligen framföra den utveckling, som han behöver, kommer han givetvis att förlägga det mesta såväl av utvecklandet som utredningen av sin talan till förberedelsen. Då har man emellertid brutit med den princip, på vilken förslaget vilar, och man riskerar, att huvudförhandlingen sjunker ned till ett sken och att det blir förberedelsen som blir huvudsaken.
När lagen nu stadgar den regeln, att vid huvudförhandling endast yrkanden må uppläsas ur skrift och att man icke kan inge eller uppläsa skriftlig inlaga eller annat skriftligt anförande, är detta enligt min mening med avseende å de av mig nyss nämnda målen alltför strängt. Det kommer att medföra antingen att huvudvikten kommer att skjutas över till förberedelsen eller att domstolen trots lagens stadgande kommer att medge parterna att använda skriftlig framställning. Intetdera av dessa alternativ är lyckligt. Då är det enligt min uppfattning bättre att medge ett undantag, som kan begränsas. på sådant sätt, att man därmed icke inför några risker för den muntlighet och omedelbarhet, som man med all rätt vill omhulda.
På denna punkt, ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den av mig m. fl. avgivna reservationen vid 43 kap. 5 § och 46 kap. -
J ag skall uppehålla mig vid ytterligare en punkt, som har samband med rättegångsförfarandet, nämligen frågan om vittnesförhöret. Enligt propositionen anser man, att det är önskvärt, att parterna, när de äro därtill kvalificerade, leda vittnesförhöret. Det uttalas både av lagrådets majoritet, processlagberedningen och departementschefen att detta tillvägagångssätt är önskvärt. Trots detta föreslås nu den lagregeln, att rätten skall leda vittnesförhöret, men att rätten äger att överlämna vittnesförhöret till parterna. Jag anser, att detta är att på en väsentlig punkt äventyra det goda resultatet av munthgheten och omedelbarheten. Domaren kan omöjligen, även om han har tagit en mycket
