44 NI 22. Onsdagen den 10juni 1942 f. m,
Föizslag till rättcgrïizg/sballc. (Forts) under svensk domstols prövning och handläggas efter våra gamla rättegångsregler och bevisregler, skulle ma.n icke behöva befara någon sådan utgång. Jag hoppas naturligtvis att ett sådant resultat inte heller skulle bli möjligt efter den nya ordningens genomförande men jag menar ändå, att den fria bevisprövningen verkligen under vissa förhållanden har sina faror. Även i vårt land förekomma i våra dagar mängder av mål mot misstänkta utlänningar, mot utländska revolutionärer, mot kommunister, mot s. k. spioner och andra, anklagade för brott berörande statens säkerhet. Vi hoppas naturligtvis att situationen blir annorlunda om en fem, sex år, när den nya rättegångsreformen beräknas träda ut i livet. Vi hoppas att vi då skolaivara på väg mot lugnare förhållanden och tillbaka till den relativa rättskultur som i alla fall en gång har utmärkt Europa. Men säker kan man ju inte vara. -
Jag har självfallet för min del inte velat gå emot den fria bevisprövningen eller jurysystemet i föreslagen form eller överhuvud taget den modernisering av svensk processordning som här föreslås. Jag anser de föreslagna reformerna vara ett framsteg. Men jag har velat klargöra såsom min uppfattning och ståndpunkt att en oeftergivlig förutsättning för att denna rättegångsreform verkligen skall få de goda verkningar, som vi hoppas, är, att också frihetens och humanitetens ideal till sist komma att hävda sig i den stora kamp som pågår ute i världen. Ju högre utvecklad en rättsordning är, desto mera kräver den, för att kunna väl fungera, ett högt civiliserat samhälle.
Låt mig också, herr talman, framställa en anmärkning en verklig anmärkning enligt mitt sätt att se - gentemot den nya rättegångsbalken. Det tycks mig verkligen, som om de framstegsvänliga och liberala män, vilkas idéer ha präglat detta förslag, på vissa punkter ändå icke ha kunnat undgå att taga intryck av de långt ifrån liberala tendenser som göra sig gällande i nutiden. Jag syftar härvid på de diverse bestämmelser i förslaget som röra frågan om frihetsberövande. Jag återkommer till dessa frågor i deras speciella sammanhang. Här vill jag endast ge uttryck åt min förvåning över dessa ibestämnielser i en modern lag.
Man har sålunda t. ex. väsentligen skärpt de nuvarande reglerna för när häktning skall få förekomma. Det blir alltjämt möjligt att häkta ungdomar under aderton år. Man har infört den nya regeln att en svarande skall kunna dömas till frihetsstraff - till fängelse - även om han aldrig hörts av rätten i huvudförhandling, blott på polisförhör. Man har stadgat att den, som har fått ett frihetsstraff av underrätten och klagar på det hos hovrätten för att få mildring, då i stället kan få ett straff som måste betecknas såsom betydligt strängare. Man har slutligen också ytterst starkt beskurit möjligheterna att föra klagan hos högsta domstolen.
Dessa nyheter i den framlagda processlagen ha enligt min mening till själva sitt väsen ingenting alls att göra med den processreform som är förtjänstfull och som har fått beröm, därför att den infört koncentration, inuntlighet och omedelbarhet i vår processordning. Dessa odemokratiska reformer bakåt på det straffrättsliga området och i fråga om fullföljdsrätten ha synts mig utgöra lietänkliga skönhetsfläckar på det nya förslaget. De äro moderniteter i sämre mening, och därför har jag inte heller, herr talman, kunnat -ore-se-rve-rat ge mitt bifall till förslaget. Jag förstår inte att herr Gärde och justitieministern ha velat vanpryda ett eljest så utmärkt arbete med dessa bestämmelser, -vilka liksom bryta sig ut ur den allmänna liberala mentalitet som eljest har inspirerat till detta reformverk. -
Någon anmärkning mot det sätt, på vilket advokatfrågan här-har lösts, vill jag i detta sammanhang icke framställa. Jag vågar tro att lagskrivarna -i- denna punkt egentligen skulle ha velat gå betydligt längre i reformering an vad
