46 Nr 22. Onsdagen den 10 juni 1942 f. m,
Förslag till rättegångsbalk. (Forte)
Jag förstår mycket väl den synpunkten att det kan vara stridande mot huinanitetens krav och kan vålla en del onödiga tråkigheter för dem som äro inför rätta, om fotografering mera allmänt tillåtes. Men jag delar deras uppfattning som anse att man inte får gå riktigt så långt som propositionen och utskottsmajoriteten ha gjort, och jag sympatiserar därför med den reservation beträffande 5 kap. 9 § som avgivits .av herr Siljeström. Den går ut på att fotografering icke skall få ske, med mindre rätten finner den böra tillåtas. Jag tycker att detta innebär en garanti för att missbruk inte skall behöva förekomma. Jag tillåter mig för min del att rekommendera kammaren att gå den vagen.
Såsom kammarens ledamöter möjligen observerat, har jag jämte ett par andra ledamöter avgivit en reservation beträffande 43 kap. 5 §. Det gäller frågan om i vilken grad muntlighet skall förekomma vid huvudförhandling. Den frågan har ju redan berörts här i dag av justitieministern, och den gav inom utskottet vid en tidig tidpunkt under arbetet anledning till en mycket livlig och ingående diskussion. Såsom lekman borde jag kanske ha blivit, alldeles nedtryckt av juristernas ganska enhälliga uppfattning på den punkt-en. Det fanns visserligen undantag även bland dem, men jag tror att den juridiska sakkunskapen, om man går utanför utskottet, är ganska överens om att den formulering, som förekommer i den kungl. propositionen och som utskotts-majoriteten i huvudsak biträtt, är den riktiga. Jag har emellertid inte, herr talman, kunnat bli fullt övertygad om att muntligheten bör drivas till den yttersta grad som här ifrågasättes.
.Herr Gärde har sagt i debatten här i dag att muntligheten inte är något självändamål. Det håller jag mycket med om, -och jag förstår också ur min lekmannasynpunkt, att det har utomordentligt stort värd-e att det blir mera muntlighet än hittills varit vanligt och, man kan nästan säga, varit möjligt. Men jag kan icke värja mig för den farhågan att om en person som icke är jurist - -och det gäller kanske även i vissa fall juridiska biträden - och som icke är van att stå inför rätta, skall uppträda utan större möjlighet till skriftligt deltagande än propositionen och utskottsmajoriteten föreslå, kan han komma i vissa svårigheter och bli så att säga handikappad i förhållande till i juridiskt avseende mera vana och tränade personer. Utskottet har ju varit något tveksamt på denna punkt och ändrat ett ord i den ifrågavarande paragrafen. Enligt propositionen skulle part ej äga "åberopa" skriftlig inlaga, men utskottet har föreslagit den formuleringen att part ej skall äga "ingiva" sådan inlaga. Den ändringen visar en viss tveksamhet hos utskottet, men resultatet av densamma har enligt min mening ändå inte blivit tillfredsställande. Jag tillåter mig för kammaren framhålla, att jag och mina båda medreservanter, som alla tre äro lekmän, icke stå alldeles ensamma i vår uppfattning om denna fråga-s tvivelaktighet, utan att det även *finns jurister som redan på ett tidigt stadium varit tveksamma. Särskilt ha vi ansett det betydelsefullt att man inom processkommissionen hade föreslagit ett mildare skrivsätt än det som sedan har använts. Jag skall även be att få påpeka, att bl. a. Skånska hovrätten i sitt yttrande i denna fråga avstyrkt en alltför renodlad muntlighet. Jag tror därför att vi lekmän kunna ta med ett visst lugn, att vi vågat oss på -att försöka mildra den strängt genomförda muntligheten.
Jag vill framhålla, att enligt vår reservation skall till 4:3» kap. 5-§ göras ett tillägg, att rätten må, när särskilda skäl föranleda därtill, medgiva part, som själv utför sin talan, att uppläsa av honom författad skrift. Vi ga alltsa inte längre i vårt yrkande än att vi föreslå, att rätten skall ha möjlighet att medgiva för part, som själv för sin talan, att få uppläsa av- honom författad skrift. Vi ha därigenom velat ge uttryck åt den uppfattningen, att det är
