43 Nr 22. Onsdagen den 10 juni 1942 f. rn,
ifiirslfrg till riittegångsbalk. (Forts) som vill utvidga denna rätt till att parten och hans advokat skola ha rätt att höra vittnena utan att särskilt behöva inhämta domstolens medgivande. Det kan tyckas som om skillnaden mellan dessa båda förslag icke är så synnerligen stor. Enligt min mening föreligger emellertid risken, att konservativa domare, och många äro det, som helt säkert med en viss motvilja motse den nya ordningen, skulle begagna rätten att så långt sig göra låter bibehålla de gamla formerna. Jag tycker därför, att det hade varit mera resolut, mera låt mig säga modernt och i överensstämmelse med den nya lagstiftningens anda, om utskottet i denna del hade tagit steget fullt ut. i -
Det är utan tvivel ett stort och betydelsefullt steg, och ett steg som tar sikte på framtiden, som riksdagen i dag kommer att taga. Det skulle kunna .före- falla av debatten här i dag som om det huvudsakligast var ett juristintresse att detta steg tages. Jag anser för min del, att det inte i främsta rummet är ett juristintresse. Som jag nyss nämnde motse säkert många jurister här i -landet den nya ordningen med en viss oro. Den kommer att ställa oerhört ökade krav särskilt på domarna. Den bekvämlighet, som många av dessa väl ha vilat så behagligt i, kommer efter detta inte att finnas till. Den nya ordningen är i främsta rummet ett folkligt intresse, ett allmänhetens intresse. Det är ett demokratiskt intresse.
Jag instämmer i de lyckönskningar, som ha riktats till justitieministern i dag därför att han får vara med att i främsta rummet knyta sitt namn vid den reform som beslutas. Den kommer säkert att betraktas som en av vårt tids stora händelser av en kommande historieforskning. Den kommer att leva kvar och påverka vårt folks liv i alla skrymslen och vrår långt efter det att åtskilligt av det som i dag bullrar i tiden har förvandlats till grus och fallit i glömska.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den föredragna paragrafen.
Herr Siljeström: Herr talman! Med anledning av herr andre vice talmannens yttrande, och då han apostfoferade mig som både konservativ och domare, skulle jag vilja säga, att hans uttalande jävas därav att mitt namn återfinnes under den reservation, som går ut på att vittn-es-förhöret skall överlämn-as åt parterna eller åt deras ombud.
Jag tror inte det är av någon konservatism som man inom en ganska utbredd domaropinion ställer sig tveksam emot detta förslag, utan det är nog snarare på den grund, att man anser att advokatkåren ännu inte är mogen för att leda dessa förhör. För domaren är det alldeles säkert mycket bekvämare att låta parterna leda förhöret än att domaren skall göra det själv. Men med den nya rättegångsordningen blir det enligt min mening alldeles nödvändigt att förhöret överlämnas åt parterna. Domaren skall ju under den muntliga förhandlingen försöka att i sitt medvetande inmänga allt vad som har förekommit under dagens förhandlingar för att sedan på kvällen sammanfatta det hela i en dom. Då kan inte hans uppmärksamhet få tagas i anspråk av att han skall tänka ut och rikta frågor till vittnena. Han bör sitta och lyssna till förhandlingen och endast ingripa då han finner, att parternas förhör icke sker i tillbörlig ordning.
Man kan naturligtvis hysa en tvekan inför detta system dels på grund av det från inånga håll vitsordade förhållandet, att advokaterna ännu inte äro mogna för att leda vittnesförhöret och dels på grund av den risk, som erfarenheterna från utlandet giva belägg för, nämligen risken av ett nästan till misshandel gränsande korsförhör, alltså i likhet med det som de engelska advokaterna utsätta parterna för. Man får även ta i betraktande, att det icke är föreskrivet, att part skall företrädas av rättsbildad advokat, utan han s-kall även
