Onsdagen den 10 juni 1942 f. m. Nr 22. 65
Förslag till rättegångsbalk. (Forts.) infört mellan advokaten och andra försvarare. Jag kan ej inse, att det finnes något berättigat i, att någon, därför att han tillhör Sveriges advokatsamfund, skall ha en sådan företrädesrättighet. Liksom det nu har förordnats i 12 kap. 2 §, att alla få vara ombud, som kunna åberopa redbarhet, insikter och tidigare verksamhet, så bör det också i nu förevarande kapitel och paragraf vara tillstatt för var och en, som är försvarare, att efter undersökningsledarens, åklagarens eller rättens medgivande besöka den häktade, men icke någon företrädesrätt för advokat eller annan, alltså att tolfte kapitlets bestämmelser skola gälla även här. Jag förenar mig med herr Linnér.
Herr Schlyter: Herr talman! Herr Linder är ense med utskottet om att det inte går för sig att åt vilken försvarare som helst meddela en sådan rätt att i enrum tala med en anhållen eller häktad. Det är ju också alldeles klart. Det går inte an, att en häktad får lov att i enrum tala med en person, som kanskeunder namn av försvarare i själva verket är hans medbrottsling. Frågan är då den, om det finnes anledning att göra undantag i fråga om advokater.
Beträffande advokaterna och deras ställning har ju herr Linder intagit en helt annan ståndpunkt inom utskottet än utskottet i övrigt. Han har till och med yrkat avslag på hela kapitlet om advokatorganisationen. Detta kapitel är tillkommet i allmänhetens intresse för att det skall finnas en institution, advokatsamfundets styrelse, som skall vara en disciplinär myndighet över advokaterna. Det är en mycket viktig beståndsdel i den nya rättegångsbalken, att man på detta sätt har inordnat advokaterna under tillsyn. Det har som sagt skett uteslutande i allmänhetens intresse.
När vi nu ha att räkna med en dylik kår, som medverkar i rättsvården, uppstår naturligtvis frågan huruvida man i några fall med hänsyn till den tillsyn, som denna kår är underkastad, kan bereda kårens medlemmar under deras funktion i rättsskipningen någon särställning i förhållande till andra, som inte äro underkastade någon dylik disciplinär tillsyn. Jag kan då nämna, att sedan allra första begynnelsen av det trettioåriga arbetet på rättegångsreformen, då jag för min del deltog i arbetet, har jag ständigt på advokathåll stött på en alldeles bestämd uppfattning om att det vore ett otillbörligt misstroende från det allmännas sida, att inte advokaterna skulle ha rättighet att tala med sina klienter i enrum. Det är en genomgående och fast uppfattning detta, att det naturligtvis hör till advokaternas allra främsta skyldigheter i förhållande till rättsordningen att inte missbruka en sådan ställning till att på något sätt skada det allmänna, eller att på något sätt gå den tilltalade till handa, genom att göra sig medansvariga i brottet, genom att lämna honom otillbörliga upplysningar eller taga emot otillbörliga uppdrag. Såvitt jag kan förstå är det tillbörligt, att man hyser det förtroendet för advokaterna, att de kunna under fullgörandet av sin försvarargärning ha enskilda samtal med sin klient utan att behöva ha en fångknekt sittande lyssnande till samtalet. Även om det, som de ha att säga till varandra, skulle kunna åhöras av vem som helst, så veta herrarna, hur det känns ifall man har ett telefonsamtal av något förtrolig art och det står en person i rummet och hör på. Det förrycker hela samtalet och är generande för den som talar.
l detta fall äro som sagt advokaterna underkastade ansvar inför sin styrelse, och likaväl som man anförtror åt polisen eller åklagaren att tala i enrum med den häktade utan att det ovillkorligen skall vara något vittne närvarande för att tillse, att det ej begås några tjänstefel, så anser jag, att man bör lvisa. advokaterna detta förtroende. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Första kammar-ens protokoll 1942. Nr 22. 5
