66 Nr 22. Onsdagen den 10 juni 1942 f. m,
Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)
Herr Linnér: Kanske någon av herr Schlyters anförande skulle kunna få den uppfattningen, att det här är fråga om att advokat icke skulle kunna få träffa sin klient annat än i närvaro av någon polisman eller dylik person. Så är inte alls förhållandet, utan skillnaden är endast den, att advokaten i likhet med annat ombud skulle få begära tillstånd att tala med sin huvudman i enrum, således utan närvaro av någon sådan representant. Och det är detta, som enligt min uppfattning icke är för mycket begärt.
Herr Linder: Det är alldeles riktigt, att jag har intagit en särställning i fråga om advokater, men sedan nu den frågan är avgjord, har jag accepterat kammarens beslut därutinnan. Därav bör det emellertid visst inte följa, att en advokat skall privilegieras, och här blir han privilegierad med en särställning. Üteslutande därför, att han tillhör det svenska advokatsamfundet, får han lov att utan vidare tala i enrum med den häktade. Det är detta, att han är medlem av advokatsamfundet, som gör, att han får denna förmån. Han behöver inte begära något tillstånd. Men det är alldeles klart, som jag sagt tidigare, att bland dessa advokater kan det komma att finnas både mycket goda och goda och sådana, som överhuvud taget äro jämnstrukna, sådana som det inte är något att säga om. Men det kan också finnas dåliga advokater, och man blir väl inte en ängel heller därför, att man kommit in i Sveriges advokatsamfund. Jag tycker för min del, att det skall vara lika för alla ombud. De skola begära undersökningsledarens, åklagarens eller rättens tillstånd, var och en i sin stad.
Herr Branting: Det förefaller mig, som om denna diskussion rör sig om frågor, som inte egentligen ha någon betydelse, eftersom, såvitt jag förstår, häktade personer alltid komma att biträdas av advokater och praktiskt taget icke av några andra, en ordning som väl också måste betecknas som fullkomligt riktig. Jag kan ej föreställa mig, att man efter den nya rättegångsordningens införande kommer att laborera -med ett alldeles nytt system, enligt vilket häktlzade skola få biträden, som inte äro advokater. Det förefaller mig alldeles otro igt. -
Nu ber jag också att få fästa upmärksamheten på bestämmelsen i den nyss antagna 5 § i samma kapitel: »Till offentlig försvarare skall förordnas advokat, som finnes lämplig därtill." Den nu förevarande bestämmelsen sammanhänger enligt mitt sätt att se härmed och är en konsekvens av den ställning, som har beretts den offentlige försvararen. Det har då icke heller gjorts särskilt undantag för det fall, att den häktade biträdes av en advokat utan rättens förordnande men dock naturligtvis med rättens godkännande.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag. i
Herr Gärde: Jag skall ytterligare be att få understryka vad herr Branting sist anförde om detta stadgandes samband med bestämmelsen om vem som kan förordnas till offentlig försvarare. Därtill skall förordnas advokat, som finnes lämplig. Detta i ganska nära anslutning till vad som redan nu gäller i fråga om biträde åt häktad. Det vore ganska egendomligt, om rätten först förordnade en person till offentlig försvarare åt den häktade - den förordnade är ju då alltid advokat - och sedan den förordnade måste för att i-enrum få samråda med den misstänkte gå till rätten och begära tillstånd därtill. Denna synpunkt bör väl rätten ha beaktat, då rätten förordnade honom till offentlig försvarare. I stor utsträckning torde redan nu det tillkomma advokater sasom försvarare åt häktade att i enrum få samråda med dem. Jag tror, att stadgandet inte innebär någon alltför halsbrytande nyhet i denna punkt. Åven om man inte har alltför stor kärlek till advokater, behöver man ju inte vara mörkrädd för dem.
