Sida:Rd 1942 A 2 FK 2 15 23.djvu/630

Den här sidan har inte korrekturlästs

70 Nr 22. Onsdagen den 10 juni 1942 f. m Förslag till rättegångsbalk. (Forts.) arbetsbrott inte tarvas någon som helst särskild häktningsgrund, för att häktning skall få äga rum. I det avseendet överensstämmer alltså reservationen med utskottets förslag. Vidare gör verkligen utskottet en skillnad mellan bofasta och icke bofasta, nämligen i det avseende, som jag refererade, att för bofast person kräves, att han skall ha vidtagit förberedelse eller försök till flykt, för att flyktfara skall anses föreligga, vilket inte kräves beträffande icke bofast. Utskottet har ytterligare utöver propositionen skärpt skillnaden mellan bofast och icke bofast, i det att utskottet har krävt, att för att kollusionsfara skall vara för handen skall också den, som bara är misstänkt för fängelsebrott och som är bofast person, ha vidtagit förberedelse eller försök till kollusion, d. v. s. till undanröjande av bevisning. p

Vidare finns det ytterligare en skillnad mellan reservationen och utskottets förslag beträffande den säkerhetsbestäminelse, som jag redan flera gånger har berört. Medan propositionen säger, att det skall vara uppenbart, att böter» komma att följa på brottet i det individuella fallet, och utskottet säger, att det skall vara sannolikt, att blott böter komma att följa, för att häktningsrätt inte skall föreligga, så säger reservationen, att om det kan antagas, att blott böter skola följa, är häktningsrätt utesluten. En alldeles särskild betydelse har denna bestämmelse, därför att den ju också blir tillämplig på polis och åklagare. När en samvetsgrann polis- och åklagarmyndighet måste säga sig: här kan inte följa annat än böter, det är anledning anta, att det stannar vid böter - då anhåller inte polisen och åklagaren.

Reservanterna ha ansett, att det är fara för att den utvidgade häktningsrätten i polisens ämbetsutövning kommer att utsudda skillnaden mellan straffarbetsbrott och fängelsebrott, såsom ju också skett i paragrafens huvudbestämmelse, och det kommer att leda till en viss likgiltighet inför frågan, huruvida skäl till anhållande och häktning äro för handen eller inte. Reservanterna vilja inte, såsom man motsättningsvis skulle kunna sluta sig till från utskottets motivering, på något sätt försvaga straffrättsskipningens effektivitet, men vi anse, att man inte bör öva större våld än nöden kräver. För närvarande föreligger för övrigt inte någon bestämmelse, som reservanterna kunna sägas försvaga; vi fasthålla tvärtom vid gällande bestämmelser.

Personligen har jag varit tveksam i fråga om ett häktningsskäl, som tillkommit såsom nytt i propositionen och som jag inte förut har berört. Där har införts det nya häktningsskälet, att om vederbörande kan befaras fortsätta sin brottsliga verksamhet, skall domstolen ha rätt att häkta honom och polisen att anhålla honom. Jag har själv i utskottet anfört ett exempel, som gjorde mig tveksam, huruvida det kanske inte t. o. m. vid fängelsebrott kunde vara skäl att ha en dylik häktningsrätt vid fara för fortsatt brottslig verksamhet. Jag tog det exemplet, att en brutal man misshandlar sin hustru och polisen blir tillkallad. Då är det ju ganska uppenbart, att samhällets organ skall ha befogenhet att genom ett anhållande avbryta misshandeln, även om den är så pass-obe- tydlig, att det inte kan bli högre straff än böter eller fängelse. Jag tvivlar emellertid inte på att en dylik befogenhet kommer att stå polisen till buds, även om inte häktningsskäl införes, ty polisen har ju alltid rättighet att hindra utförande av brott i samhället. Justitieministern har dessutom lovat att särskilt ta upp frågan om hustrumisshandel till utredning, och i-det sammanhanget lär nog även detta spörsmål vinna beaktande. Jag tror inte, att man av hänsyn till detta ganska unika exempel har anledning att utvidga haktningsrätten vid fängelsebrott till alla de obetydliga små förmöglenhetsbrotten.

Detta är vad jag har att anföra till stöd för yrkandet, att V1 på denna punkt inte måtte skärpa nuvarande häktningsbestämmelser. Jag har inte hört talas om, vare sig från de utredande organen, inom utskottet eller eljest, att det fore