74 Nr 22. Onsdagen den 10 juni 1942 f. m,
Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)
Kungl. Maj:t förbättrade lagrådets förslag på det värdefulla sättet, att möjligheterna att använda övervakning i stället för häktning utsträcktes 511 ung. dom överhuvud taget, utan någon begränsning till 18 år. Det heter alltså numera i 24 kap. 3 § på följande sätt: »Kan på grund av den misstänktes ungdom eller hans sjukdom häktning antagas medföra allvarligt men för honom och finnes sådan övervakning kunna ordnas, att skäl till hans häktning ej längre föreligga, må han ej häktas." Propositionen tillade härvid något till processlagberedningens förslag, som inte fanns där, och det är mot detta som reservationen vänder sig, nämligen den ytterligare förutsättning för att man skall vara skyldig att avstå från häktning vid möjlighet att övervaka, som består i att det skall vara styrkt att en häktning skall lända honom till men, och till och med till »allvarligt men". Om det icke kan styrkas, att i det individuella fallet häktning medför allvarligt men, ja, då skall man häkta fastän det kunde räcka med att övervaka. I detta resonemang kan jag inte följa med. Jag anser att det alldeles särskilt när det gäller ungdomen under 18 år icke finns någon anledning att kräva, att det skall styrkas inför domstolen, inför häktningsmyndigheten alltså, att en ung man eller en ung kvinna skulle lida »allvarligt men» av häktning för att man skall få lov att tillgripa det lindrigare medlet, övervakning, som dock förutsättes till fullo motsvara vad samhället behöver för att de olika faror, som häktningen avser att möta, skulle vara undanröjda.
Jag har på grund av sysslande med ungdomsbrottsligheten haft en särskild anledning att begagna detta tillfälle att hävda processlagberedningens ursprungliga, utmärkta förslag om att häktning av ungdom under 18 år inte skall få äga rum när övervakning är till fyllest. I fråga om strafformer och skyddsåtgärder som höra samman med ungdomsbrottsligheten ha de mest framskridna, med oss besläktade rättssystemen, särskilt det engelska, slagit in på en strävan att alldeles avhålla sig från att begagna de egentliga fängelserna när det är fråga om ungdom under 18 år. Strax före krigets utbrott framlades i engelska parlamentet »Criminal Justice Bill", ett mycket framstående lagförslag, som gick ut på att tillgodose kraven på andra former och ingripanden mot ungdomen än häktning och fängelse. Under intrycket av vad man kunnat inhämta på detta område har jag trott att det kunde vara skäl att försöka hävda processlagberedningens förslag rörande häktning av minderårig. Jag ämnar därför, herr talman, när vi komma till 3 § yrka bifall till reservationen under denna punkt.
Vad beträffar den nu föredragna punkten ber jag att få vidhålla mitt yrkande om bifall till reservationen beträffande 1 §, varvid jag kan upplysa om att andra kammaren med 100 röster mot 81 bifallit denna reservation.
Herr statsrådet Westman: Herr talman! Jag skall naturligtvis endast yttra mig om den paragraf, som nu är förednagen, och inte till diskussion upptaga 3 §, som inte är föredragen men om vilken den siste änade talaren uttalade sig mycket utförligt. Jag ber att få fästa kamm-arens uppmärksamhet på att den meningsskiljaktighet, som förekommit mellan utskottet och herr Schlyter jämte hans medreservanter, endast rör sig om häktningsrätten med avseende på brott, på vilka kan följa fängelsestraff men icke straffarbete. Den text, som reservanterna ha föreslagit, lider enligt min uppfattning av den påtagliga olägenheten, att det enligt reservanterna blir uteslutet att företaga häktning mot en person, som har begått ett brott varpå end-ast fängelsestraff kan följa, även om det är klart att denna person beger sig på flykt och även om det är klart att han un-danröjer bevis. Han får ändå inte häktas, därest han är bofast. Det är ett privilegium för bofasta, som förefaller mig vara överdrivet. Nu är det sant att reseförbud kan utfärdas och att detta kan vara ett hinder för honom
