Onsdagen den 10 juni 1942 e. m. Nr 22. 85
Förslag till rättegángsbalk.- (Forts.)
i Herr Schlyter: Herr talman! De båda förut diskuterade häktningspaiiagraferna ha gällt praktiskt betydelsefulla fall, som komma 1 tillämpning sa gott som dagligen. Det fall det nu är fråga om är däremot någonting ytterligt ovan- ligt. Under de fyrtio år jag varit ledamot av domstol, har jag icke 1 någon instans någon enda gång haft att göra med ett sådant fall som här förutsättes, d. v. s. att domstol, som frikänner en tilltalad, skulle anse beliövligt att i samma beslut förordna att denne skall kvarbliva i häktet. -
Då och då har man läst i tidningarna om sådana fall, och för varje gång jag sett en dylik uppgift har jag gjort den reflexionen förlåt att jag nämner det här: »Det var en svag domare» Det beror inte på något verkligt behov, när domstolarna på detta sätt i samma ögonblick så att säga frikänna med den ena handen och utfärda häktningsorder med den andra. Orsaken är en obeslutsamhet, en rädsla för att taga ansvar, en känsla av att detta vågar sig inte hä- radsrätten - eller rådhusrätten - på, utan det är bäst att låta vederbörande sitta fängslad, tills hovrätten har prövat saken och godkänt att han frigives. Det kan t. o. m. förekomma fall, då underrätten i denna ängslan låter en person sitta häktad, fastän åklagaren aldrig fullföljer målet. Den frikände har måst kvarbliva i häkte de tjugo dagarna, eller längre tid i vissa län, innan utslaget vunnit laga kraft och han fått lämna fängelset.
Jag har alltid funnit detta stötande. Härom året förbjöds domstolarna att i grövre brottmål vidare begagna det där gamla utslaget av legaliserad obeslutsamhet, att ställa målet på framtiden. Den gången beslöt riksdagen att domstolarna antingen skulle fria eller fälla, och det borde då ha varit en konsekvens att i detta fall taga bort domstolarnas rätt att låta de frikända kvarstanna i häkte. Detta skedde inte då, men nu har inom utskottet den ståndpunkten verklige? všintnit majoritet, att ett frikännande också skall innebära ett försättande p ri o .
Skulle verkligen i något mycket sällsynt undantagsfall fara föreligga, att den frikände kan komma att fly, eller också fara för att underrätten inte redan tagit vara på all bevisning, utan den frikände efter försättandet på fri fot undanröjer sådan, förmodar jag att åklagaren noga övervakar detta och genast
lagar i- hovrätten samt vid minsta tecken till att den frikände vill fly eller undanröja bevisning begagnar sin lagliga rätt att anhålla honom och sedan hos över-rätten begär att få honom hä ta .
Jag kan inte finna något som helst behov av denna paragraf, utan ber att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Gårda: Herr talman! lnnan den misstänkte fälles, skall det givetvis föreligga fullt övertygande bevis mot honom, men när den misstänkte frikännes, kunna förhållandena vara mycket olikartade. Det kan ligga så till, att rätten-har vunnit en fast övertygelse om att den åtalade är oskyldig, men detta är Ju långt ifrån alltid fallet. Det kan vara så, att sannolika skäl eller t. o. m. synnerliga skäl alltjämt kvarstå, ehuru domstolen icke har funnit bevisningen sa övertygande, att den kunnat gå till ett fällande. I dessa fall är det ju fråga om lägre rätts dom. Det frikännande, som domstolen meddelar, kan emellertid överklagas av åklagaren, och vid målets fortsatta behandling kunna så omständigheter komma i dagen, varigenom den förut kanske nästan fulla bevisningen mot den tilltalade blir fullständig, så att högre rätt kommer att fälla honom.
stadgande, som här är 1 fråga, avser just att vid särskilt svåra brott och da det finnes anledning antaga att all bevisning i målet ännu ej har framkommit, lamna möjlighet för underrätten att även vid ett frikännande utslag meddela beslut om att en tilltalad skall kvarstanna. i häkte. tills det friande
