36 Nr 22. Onsdagen den 10 juni 1942 e. m,
Förslag till rättegångsbalk. (Forts) utslaget vunnit laga kraft eller till dess, om talan fullföljes, högre rätt föl-om- nar annorledes. - - l
Jag är inte riktigt av samma uppfattnnig som utskottets ärade ordförande på denna punkt. Jag tror tvärtom att det särskilt vid svåra och svårutredd-a brott inte sällan kan förekomma just att en tilltalad, som vet med sig att han har begått brottet, så snart han försättes på fri fot söker undanröja de spår av sin brottslighet, som annu inte kommit i åklagarens händer, eller, om han har möjlighet därtill, att avvika, eventuellt till utlandet. Ur rättsskipningens synpunkt förefaller det mig alltså föreligga ett behov av en befogenhet att kvarhållia en person, som är synnerligen starkt misstänkt, under de angivna förhål- lan ena.
Herr Schlyter har hänvisat till att åklagaren bör anhålla den tilltalade, .då det visar sig tecken till att flykt- eller kollusionsfara föreligger. Men även om åklagaren skulle ha formell befogenhet i detta avseende, tror jag för min del inte att denna utväg kan bli av någon praktisk betydelse, sedan rätten har försatt den tilltalade på fri fot. Skulle för övrigt åklagaren använda denna utväg i större omfattning, förefaller mig detta leda till en minskad rättstrygghet för en frikänd i jämförelse med den av propositionen och utskottet anvisade utvägen, då det lägges i rättens hand att pröva denna ömtåliga fråga.
Jag är ense med utskottets ordförande om att användning av detta lagrum inte kan ifrågakomma annat än i undantagsfall. Men det har förekommit exempel på att en frikännande dom i underrätt i fråga om vissa svårutredda brott kan komma att avlösas av en fällande dom i överrätten, särskilt i fall då det varit stora svårigheter för åklagaren att redan i underrätt komma all utredning på spåren. Och även om man här ger åklagaren rätten att anhålla, måste en viss mellantid förflyta. Meningen är ju inte att åklagaren skall anhålla den frikände och av rätten frigivne omedelbart efter domens avkunnande. Det kommer alltså att förflyta en viss mellantid och under denna kan den tilltalade mycket -väl ha hunnit förverkliga sin avsikt att undanröja bevisningen och eventuellt även avvika. Denna bestämmelseförefaller mig alltså ha en praktisk betydelse just med hänsyn till rättsskipningens effektivitet vid de verkligt s-våra brotten.
- Jag ber därför, herr talman, att få förena mig i det yrkande, som redan har framställts av herr Linnér, om bifall till reservationen på denna punkt.
Herr Siljcsttöm: Herr talman! Denna bestämmelse är enligt min mening en av de mest osympatiska i förslaget. Den finnes redan i gällande rätt, och jag kan fullt instämma med herr Schlyter, då han säger att det endast är svaga domare som begagna sig av denna rätt. Har domstolen kommit till det resultatet, att vederbörande inte kan fällas till ansvar, skall domstolen också ge honom fri. Man skall inte låta honom sitta på något slags penitens och avtjäna en del av straffet. -
Detta påminner mig om en episod under min domarverksamhet. Vi hade inför oss en brottsling, som vi inte kunde fälla till ansvar, emedan tillräcklig bevisning saknades. Man hade nog på känn att vederbörande var skyldig, men bevisningen var inte tillräcklig. Då var det en nämndeman som föreslog, att vi skulle kunna ge honom ett lägre straff. Det tyckte han var lämpligt, när man inte hade full bevisning. Det är på ungefär samma sätt i detta fall. Då rätten finner att den tilltalade måste frikännas, men inte är riktigt säker på- sin sak. Iåter man honom sitta häktad, tills tiden har gått ut. Jag anser det intevärdigt, att svenska domstolar skola vara så tveksamma i sina utslag, att de 1 ena ögonblicket säga: »Ni är fri», och i nästa ögonblick: »Ni får sitta kvar i fängelset.»
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
