Onsdagen den 10 juni 1942 e. m. Nr 22. 93
Förslag till rättegångsbalk. (Forts.) på ed. Jag tror att vem som helst skulle reagera mot ett sådant förfarande. Man skulle göra dessa människor en större tjänst, om man upprätthåller detta krav på, jag vill säga anständighet, att en menedare får vittna men att han inte får avlägga eden. Jag tror inte att det är en anakronism. Det är en klar reaktio mot en ganska föraktlig överträdelse av lagen.
Herr Andersson, Alfred: Herr talman! Det är alldeles klart, att det kan vara skillnad på menedare och menedare, och man bör väl ändå försöka bilda sig en uppfattning om under vilka förhållanden mened en eller annan gång kan begås.
i Jag tillät mig i utskottet redogöra för ett fall, som inträffat i en häradsrätt nere i Skåne, och jag tillåter mig, herr talman, att göra det även här för att belysa min inställning till denna fråga. Det är nu rätt många år sedan det inträffade. Det var ett par unga människor, en pojke och en flicka, anställda hos en lantbrukare. En höst skulle denne köpa grus i en grustäkt hos en annan lantbrukare. I denna grustäkt var också en hög s. k. slagen skärv. Lantbrukaren körde dit i skymningen. I stället för grus tog han skärv men jämnade över lasset med grus. Hans mening var givetvis att köra direkt ut till sin väglott på kvällen, men det var för mörkt, så han kunde inte göra det. Lasset stod kvar hemma på gården under natten. På kvällen hade de två ungdomarna varit ute och händelsevis tittat på lasset och kommit underfund med vad det innehöll. Det var skärv med ett litet tunt lager grus. Oktober månad kom, och de två flyttade därifrån till en annan plats. Så blev det process om grusköpet. Hela värdet, som det gällde, var sju kronor, men lantbrukaren i fråga ville försöka skydda sig. Han går över till dessa två unga människor, det var vid jultiden, bjuler dem var sin slant, inte direkt som ersättning för att de skulle vittna falskt, utan han tar som motivering, att han tyckt så bra om dem i tjänsten, och han framhöll att deras lön hos honom var ganska liten, och därför vill han ge dem en liten honnör i form av en julklapp. Samtidigt säger han till dem: »Nu kan det hända, att ni bli kallade som vittnen angående det där lasset. Det är bara en bagatell, det gäller inte mer än sju kronor, så ni kan gärna säga, att det var grus.» De blevo också kallade som vittnen, och det var ganska klart för domaren att det inte stod rätt till, när de ställdes inför hans frågor. De hade vid sin sida svaranden, som inte tog ögonen ifrån dem ett ögonblick. De stodo där och visste inte, hur de skulle göra. Men de togo risken och vittnade falskt och fingo ett hårt straff.
r det någon som tror annat än att dessa två unga människor, knappt fyllda tjugu år, om de en gång till skulle komma in som vittnen vid en domstol, skulle bli de allra bästa sanningsvittnen som kunde uppletas? De ha fått en så stark minnesbeta genom vad de gjort i sin ungdom, att de skulle akta sig för att göra det en gång till.
Det kan inte vara rätt att sätta en stämpel på människor, som de sedan skola
bära i hela sitt liv, allra helst när det gäller så unga människor som dessa. Man bör förstå dem och ge dem den rätt som de enligt min mening böra ha som medborgare. När de avtjänat sitt straff, böra de betraktas som fullgoda medborgare och få lov att vittna på ed i mål. - Jag kunde inte undgå att lyssna på herr Siljeström, när han sade att det inte finns någonting som människor och främst då en nämnd reagera så starkt emot som mened och menedare. I det avseendet skulle jag kunna säga, att reaktionen. hos den domare och den nämnd, som hade att behandla det av mig relaterade fallet, var mycket stark - men icke på det sätt herr Siljeström-av- såg - men lagen måste ha sin gång. De båda ungdomarna måste dömas, men rätten hade på känn, att de voro tubbade.
