96 Nr 22. Onsdagen den 10 juni 1942 e. m, i
Förslag till rättegångsbalk. (Forte)
Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser; och befanns därvid,- att flertalet röstade för japropositionen.
36 kap. 14-16 §§. Godkän des.
36 kap. 17 §. -
Denna paragraf lydde isåväl Kungl. Maj:ts som utskottets förslag:
Vittne höres av rätten. Med rättens tillstånd må dock vittne höras av parterna; härvid höres vittnet först av den part, som åberopat vittnet, och därefter av motparten.
Vittnet bör uppmanas att i ett sammanhang avgiva sin berättelse. Sedan denna avgivits, må rätten och parterna ställa frågor till vittnet. Vittnet bör, om det ej framgår av vittnets berättelse, tillfrågas, huru vittnet erhållit kännedom om det, varom vittnet yttrat sig.
Frågor, vilka genom sitt innehåll, sin form eller sättet för deras framställande inbjuda till visst svar, må ej ställas, med mindre särskilda skäl föranleda därtill. Rätten skall avvisa frågor, som uppenbart ej höra till saken eller som äro förvirrande eller eljest otillbörliga.
Enligt en vid paragrafen avgiven reservation hade herr Linnér, med instämmande av herrar Schlyter, Branting, Siljeströrn, Hedlund i Östersund, Lövgren, Mosesson och Gezelius dels ansett, att utskottets motivering bort erhålla den lydelse, reservationen visade, dels ock yrkat, att paragrafen skulle avfattas sålunda: - - -
Vittne höres av parterna, om ej rätten finner hinder däremot; härvid höres vittnet först av den part, som åberopat vittnet, och därefter av motparten. I annat fall höres vittne av rätten.
Vittnet bör - - - (lika med Kungl. Maj:ts förslag) - - - yttrat sig. Frågor, vilka - - - (lika med Kungl. Maj:ts förslag) - - - eljest otillbörliga.
Herr Schlyter: Den som före middagspausen i dag åhörde herr Linnérs anförande, i vilket han även gick in på frågan om denna paragraf, borde enligt min uppfattning ha blivit övertygad om det riktiga i den ståndpunkt, som han där hävdade.
Om kammarens ledamöter jämföra de båda formuleringarna av paragrafen, skola de finna, att skillnaden mellan dem icke är så stor. I den kungl. propositionen och utskottets förslag heter det: »Vittne höres av rätten. Med rättens tillstånd må dock vittne höras av partem-a; härvid höres vittnet först av den part, som åberopat vittnet, och därefter av motparten» l herr Linnérs reservation, vilken stödes på en mening, som med stor bestämdhet framförts av två ledamöter av lagrådet, heter det: »Vittne höres av parterna, om ej rätten finner hinder däremot; härvid höres vittnet först av den part, som aberopat vittnet, och därefter av motp-arten. I annat fall höres vittne av rätten»
Det praktiska resultatet av båda dessa formuleringar är att rätten har fullständigt fria händer att bestämma, hur den vill lägga vittnesfönhöret, men
