Onsdagen den 10 juni 1942 e. m. Nr 22. 99
Förslag till rättegångsbalk. (Forts)
Herr Linnér: Jag tror nog att det i realiteten är något större skillnad mellan de båda förslagen än som kanske framgår av formuleringen. -
Det är nog så, som de två ledamöterna i lagrådet sagt, att all sannolikhet talar för att den inrotade vanan vid att domaren leder vittnesförhöret kommer att under en lång tid framåt föranleda att förhöret, trots den möjlighet, som
17 § i utskottets avfattning ger ratten att överlämna förhöret till parterna, fortfarande kommer att ledas av domaren.
Om man utgår från detta, har man således att fråga sig: vilkendera ordningen ger det bästa resultatet? Vi reservanter ha kommit till den uppfattningen att det bästa resultatet, den mest tillförlitliga. utsagan kommer fram genom att förhöret ledes av parterna. Det är klart att den risk kan föreligga, som herr Gärde talade om, nämligen att förhöret blir sönderhackat och att det därigenom ger ett mindre riktigt intryck, men det är ju sådant som domaren skall söka förhindra. Finner han att förhöret ledes på ett felaktigt sätt, har han att rätta den, som leder förhöret, eller att själv övertaga ledningen.
Men den efter min uppfattning kanske allra viktigaste synpunkten i detta fall är att ett ledande av vittnesförhöret i många fall kommer att ställa alltför stora anspråk på domaren, när han samtidigt skall fylla så många andra funktioner. Han skall del-s leda vittnesförhöret på ett riktigt sätt, dels iakttaga vittnets sätt att yttra sig och att uppträda och den därigenom ådagalagda större eller mindre tillförlitligheten, han skall i sitt minne magasinera detta intryck, och han skall vidare vara kapabel att omedelbart avfatta vittnesmålet i skrift och justera detta vittnesmål på ett definitivt sätt. Alla dessa funktioner på en gång ställa säkerligen så stora anspråk på domaren, att hans eget intryck, det omedelbara intrycket som skall vara det avgörande av vittnesbevisningen, blir så mycket försvagat att vittnesbevisningen därigenom sjunker i värde.
Detta är ett av de viktigaste skälen till att jag, herr talman, reserverat mig, och jag ber att få vidhålla mitt yrkande om bifall till reservationen.
Herr statsrådet Westman: Herr talman! Utskottets ärade ordförande såg ju denna fråga ur domarens synpunkt. Han framhöll att det för domaren måste vara fördelaktigt och tilltalande att han icke behöver leda vittnesförhöret, utan får sitta och åhöra det drama som utspelas inför honom.
Jag skulle vilja se saken ur parternas synpunkt.
Det är dock så att inom vida kretsar av vårt folk råder en oro för att den enkle mannen, när han kommer inför rätta, skall bli alldeles för mycket beroende av advokaterna och att således hans självverksamhet skall förlamas. Jag tror den farhågan är obefogad, när det gäller frågan, huruvida parten själv skall kunna den muntliga processen framställa sina synpunkter och meddela sina upplysningar. Det kan han säkert göra alldeles utmärkt, och det kan han göra bättre och mera på egen hand i den muntliga processen än i den skriftliga. En lieltuannan situation uppstår, om han inför rätta också skall leda ett vittnesforhor. Kan han då känna att han kan reda sig-på egen hand? Kan han, nar han vet vilken uppgift som väntar honom, verkligen säga sig att han kan umbara en advokat till sin hjälp? Lat oss tänka oss, att parten är en enkel man och att det är socialt sett mycket högtstående vittnen, som äro inkallade. Kan man då verkligenntänka sig att denne enklaman skall kunna med bortseendc fran sociala och aven intellektuella skiljaktigheter helt övervinna sin för en svensk naturliga blygsamhet och verkligen framställa sådana frågor till motpartens vittnen, att allt det blir fullt belyst som bör utredas i målet? J ag är overtygad om att t. o. m. våra advokater ännu ha så litet träning, att det är hogst fa advokater som komma att kunna leda ett vittnesförhör enligt den mo
