100 Nr 22. Onsdagen den 10 juni 1942 e. m,
Förslag till rättegångsbalk. (Forts.) derna vittnespsykologiens fordringar. Så mycket mindre kan en vanlig blyg svensk göra det. Därför förefaller det mig, som om man inte kan underlåta att tillerkänna domaren en ledande ställning i detta avseende.
Nu har herr Linnér som sitt förnämsta argument mot utskottets förslag, som ju går i den riktningen, sagt att genomföres den ordningen, kommer den inrotade vanan att domaren själv leder vittnesförhöret att resultera i att han inte släpper fram parterna. Men om herr Linnér gav akt på herr Schlyters argumentation och herr Linnér betraktar utskottets ärade ordförande såsom en tillförlitlig exponent för stämningen bland domarkåren, bör ju herr Linnér i herr Schlyters uttalande finna en garanti för att domaren kommer att släppafram parterna till ätt framställa frågor till vittnet. J ag är för min del övertygad om att den nya anda, som präglar den nya rättegångsreformen, kommer att medföra att domaren ger parterna fria händer i detta avseende, när de äro företrädda av ombud som verkligen kunna sköta saken eller när parterna själva äro socialt och intellektuellt något så när jämställda. Men jag tror att man ännu så länge bör även i lagtexten tillmäta domaren den ledande ställning som ligger däri, att han primärt tar hand om saken.
Herr Branting: Herr talman! Både som motionär och som biträdande reservant i detta ärende har jag ju klargjort min ståndpunkt och skall därför inte mycket ytterligare utveckla den.
Med anledning av justitieministerns yttrande vill jag emellertid gärna erkänna riktigheten av att advokaterna naturligtvis inte i nuvarande stund över lag torde vara mogna att leda vittnesförhören med parterna. Det förhåller sig utan tvivel så - jag är säker på att justitieministern är överens med mig därom - att den nya rättegångsordningen inte bara på advokaterna, utan även på domarna och kanske också på åklagarna, kommer att ställa krav, som de måhända inte i denna stund äro kompetenta att uppfylla. Men man får tänka sig att vederbörande deltagare i rättegången så småningom bli förtrogna med dess nya former och lära sig vad som behövs.
Herr statsrådet framhöll att man också kan tänka sig fall, där socialt enkla parter skulle finna det svårt att själva leda vittnesförhöret och där en bestämmelse, som ålade dem en sådan förpliktelse, sålunda skulle vara till men för dem. Emellertid föreligger ju även enligt reservationen en möjlighet för domaren att leda förhöret i sådana fall.
J ag vill för min del ytterligare framhålla endast ett par synpunkter till på denna mångdebatterade fråga.
Den nya rättegångsordningens bestämmelser om protokollföring och om hela sättet att handlägga ett mål k-omma enligt min mening att föranleda att domarna icke äga den kännedom om målet som kräves för att tillfyllestgörande kunna leda ett vittnesförhör. Det kommer ju inte att bli brukligt eller ens tillåtet att nu förhjälpa domarna till ledningen av vittnesförhöret genom att advokaterna till dem överlämna skriftliga promemorior angående vad vittnesförhöret lämpligen bör omfatta, utan domarén skall med den ringa kännedom om saken som han äger, innan den muntligen förekommit, leda vittnesförhöret. Detta kan inte rimligtvis vara någon åtråvärd situation för honom. Redan i nuvarande läge uppstå understundom ganska pinsamma situationer, då ett vittnesförhör ledes av en domare, som inte är inne i saken och som därför framställer sina frågor på ett sätt, som kanske åstadkommer en viss förvirring och som verkar främmande både för vittnena och parterna. Detta förhållande måste, fruktar jag, prononceras ytterligare, ifall man icke i den blivande muntliga processen later vittnesförhören ledas av de sakkunniga parterna. -
J ag tillåter mig också att framhålla att i vår nuvarande rättegångsbalk 1
