110 Nr 22. Onsdagen den 10 juni 1942 e. m,
- in
Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)
-Herr Branting: Herr talman! Vid denna paragraf har jag tillåtit mig avgiva en reservation. I paragrafens andra stycke avhandlas det fallet, att den tilltalade uteblir från rättegångstillfälle för huvudförhandling och inte heller inställt sig genom ombud. Om i detta fall å brottet icke kan följa svårare straff än fängelse, får målet avgöras utan hinder av hans frånvaro, förutsatt att målet finnes n-öjaktigt kunna utredas.
Jag vill, liksom i min reservation, understryka, att detta innebär en avvikelse från gällande rätt. Enligt gällande rätt kan en person icke ådömas frihetsstraff, därest han icke har blivit hörd av rätten. .Rätten har möjlighet att kalla honom, att låta hämta honom, att förelägga honom vid vite att komma tillstädes, och att på det sättet föranstalta om hans hör-ande. Men man dömer icke för närvarande en person till frihetsstraff, utan att han hörts av rätten.
l processlagberedningens motivering till denna del har anförts följande: »l mål rörande mindre brottskulle stundom kravet på obligatorisk inställelse medföra betydande olägenheter. Dessa bliva särskilt stora i en rättegångsordning, som bygger på stark koncentration av förfarandet. Å andra sidan minskas betänkligheterna mot att dom meddelas utan den tilltalades närvaro, därest han vid förundersökningen erhåller möjlighet att taga del av det mot honom förebragta materialet. Kan i mål, varom nu är fråga fullständig utredning vinnas utan hinder av den tilltalades frånvaro, bör alltså förhandling kunna hållas och målet avgöras."
l själva verket håller sig icke lagtexten till denna motivering. Lagtexten kräver icke att målet skall vara fullständigt utrett för att dom skall kunna fällas. Lagtexten förutsätter allenast att målet har blivit "nöjaktigt" utrett. I motiveringen talas endast om »mål rörande mindre brott". Man skulle tro att det rörde sig om obetydliga mål, varå blott böter kunna följa såsom straff, men i själva verket rör det sig om brott varå frihetsstraff kan följa.
Grundprincipen i den nya rättegångsordningen är ju, att blott vad som förekommer vid huvudförhandlingen skall anses ha betydelse för domen. Men i detta fall bortser man plötsligen från det förhållandet, att svaranden i ett brottmål överhuvud tag-et inte alls har visat sig vid huvudförhandlingen, vare sig personligen eller genom ombud, och dömer honom enbart på grundval av den framlagda polisutredningen.
Jag kan för min del icke - åtminstone icke godvilligt - vara med om en sådan bestämmelse. J ag har därför föreslagit en uppmjukn-ing av paragrafen, som går ut på att den tilltalade kan dömas även till frihetsstraff, om han infinner sig genom ombud, men om han varken infinner sig personligen eller genom ombud, skall han åtminstone icke kunna dömas till mera än böter. Han skall icke kunna åläggas frihetsstraff. .
Det är till denna reservation som jag härmed, herr talman., tillåter mig att yrka bifall.
Herr Schlyter: Herr talman! Teoretiskt har herr Branting givetvis rätt i vad han har sagt. Jag kan emellertid inte tänka mig att paragrafen kommer att tillämpas på något annat sätt än just det, som herr Branting här har förordat. Herr Branting åberopade motiven, och de äro givetvis en ledning vid paragrafens tolkning. -
l själva verket har jag uppfattat denna bestämmelse såsom tillkommeamest i den tilltalades eget intresse. Det är ju med nuvarande rättegångsordningen inte ovanligt att en tilltalad, för att slippa kostnader och en besvärlig installelse, skriver på stämningen att han erkänner förseelsen och underkastar sig ansvar enligt lag. Detta kan innebära en risk för den tilltalade, ifall domstolen skulle vilja överrumpla honom med en påföljd, som han rakt inte har forutsett.
