112 Nr 22. Onsdagen den 10 juni 1942 e. m.
Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)
Ej må hovrätten i anledning av den tilltalades talan eller talan, som av åklagare föres till hans förmån, döma till straff, som är att anse såsom svårare än det, vartill underrätten dömt. Har den tilltalade av underrätten dömts till frihetsstraff, äge hovrätten förordna om villkorligt anstånd med straffs ådömande. Har underrätten dömt till ungdomsfängelse eller skyddsåtgärd eller meddelat förordnande, som nu sagts, äge hovrätten döma till annan påföljd. Ar hovrätten beträffande frågan, huruvida den tilltalade på grund av sin sinnesbeskaffenhet är fri från straff, av annan mening än underrätten, äge hovrätten göra den ändring i domen, som föranledes därav. -
- Herr Branting: Herr talman, mina herrar! Jag ber om överseende för att jag kanske väl mycket upptar kammarens tid. Men om man fullföljer en viss principlinje, sasom jag göri detta fall, är det vissa frågor som komm-a igen i olika sammanhang, och det gör att jag måste hävda min ståndpunkt i varje fall, där dessa frågor förekomma.
Min reservation gäller här det s. k. reformatio in pejus d. v. s. ätten person, som klagar över en underrätts utslag i ett brottmål, inte på sin egen klagan skall kunna ådömas ett strängare straff än det han redan har fått. Denna princip är ju godtagen i svensk rätt, och den fastslås även i första meningen av föreliggande paragraf, där det i utskottets förslag heter: »Ej må hovrätten i anledning av den tilltalades talan eller talan, som av åklagare föres till hans förmån, döma till straff, som är att anse såsom svårare än det, vartill underrätten dömt." Här fastslås alltså principen. Men sedan följer i paragrafen en bestämmelse, som för vissa fall medför ett direkt avsteg från den sålunda proklamerade huvudregeln. Det heter nämligen: »Har den tilltalade av underrätten dömts till frihetsstraff, äge hovrätten döma till ungdomsfängelse eller förvaring eller internering i säkerhetsanstalt eller annan skyddsåtgärd eller förordna om villkorligt anstånd med straffs ådömande."
Här gäller det ju två olika reazktionsformer med anledning av ett begånget brott. I ena fallet är det fråga om ett tidsbegränsat frihetsstraff, och gentemot detta:står en påföljd av sådan beskaffenhet som här nämnes: ungdomsfängelse eller internering i säkerhetsanstalt. Jag erkänner gärna, att det kan vara ganska svårt in concreto att göra en direkt jämförelse mellan dessa två olika reakti-onsformer så att man utan vidare kan säga, om den ena strafformen är strängare eller mindre sträng än den andra. I sådana speciella fall måste därför måhända regeln om förbud mot reformatio in pejus bli något oklar.
l praktiken kan emellertid följden av det nu givna .stadgandet bli exempelvis att en ung människa, som har dömts till ett bestämt, kortare frih-etsstraff - ett par, tre månaders fängelse eller straffarbete - och klagar hos hovrätten, till sin egen förskräckelse får en dom, enligt vilken han - i- stället för sitt frihetsstraff - skall intagas i ungd-omsfängelse på obestämd tid, där han kan kvarhållas upp till fyra år. Den obestämda uppfostringstiden på ungdomsfängel-serna har ju sin särskilda motivering, men det är ingen tvekan om att just obestämdheten i straffets långvarighet för de dömda är en omständighet, som gör påföljden särskilt tung att fördraga. Jag för min del hyser inte någon tvekan om att en person, som från att ha varit ådöm-d ett bestämt, kortare frihetsstraff, på detta sätt klagarsig till ungdomsfängelse, själv anser, att han har fått ett strängare straff. Jag vet mycket väl att särskilt de, som varit verksamma för införande av dessa reaktionsf-ormer, närmast ungdomsfängelse, hävda att dessa icke äro att betrakta såsom "straff" i v-anllg mlåfllïg- l ett fall som detta kanske man till och med gör gällande, -att hovrätten 1 själva verket har befriat vederbörande från straff och 1 stället givit honom ungdoms
