Onsdagen den 10 juni 1942 e. m. Nr 22. 115
Förslag till rättegångsbalk. (Forts) (i Kungl. Mayïts förslag.) (i utskottets förslag.)
att talan prövas av högsta domstolen, eller parteno visar, att talans prövning eljest skulle hava synnerlig betydelse utöver det mal, varom är fråga; eller
2. om med hänsyn till omständig- 2. -om anledning föreløomnrzer till heterna i målet skäl förekomma till så- ändrmg 1. det slut, vartzll hovratten dan prövning. kommit, eller eljest med hänsyn till
omständigheterna i målet skäl förekomma till talans prövning.
Meddelas ej prövnirzgstillstårzd, skall hovrättens dom eller slutliga beslut stå fast; erinran därom skall intagas i högsta domstolens beslut.
l den av herr Linder beträffande utlåtandet i dess helhet avgivna reservati-onen hade bland annat hemställts, att riksdagen, med avslag å 54 kap. 9 § och 10 § 2 enligt dessas lydelse såväl enligt kungl. förslaget som utskottets förslag ävensom å det av utskottet tillagda nya stycket i 10 §, ville i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om en skyndsam, allsidig och förutsättningslös utredning angående fullföljdsrätten till högsta domstolen samt om framläggande av det förslag, vartill utredningen kunde föranleda, lämpat att infogas i den nya rättegångsbalken.
Vid 3 kap. 6 och 7 §§ hade reservation anförts av herr Branting, som av angivna orsaker hemställt dels att riksdagen måtte avslå stadgandena i 3 kap. G § första stycket och 7 § samt i 54 kap. 9, 10, 11, 12 och 13 §§,
dels ock att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville för riksdagen framlägga nytt förslag rörande fullföljdsrätten till högsta domstolen.
Herr Linder: Herr talman! Under åberop-ande av vad jag tidigare i dag anfört och innehållet i min reservation på sid. 307 i utlåtandet ber jag att få yrka avslag på såväl 9 som 10 §§ i det förevarande kapitlet.
Herr Branting: Herr talman! Jag ber att få instämma i herr Linders yrkande. Här står nu kammaren inför en synnerligen viktig bestämmelse, näm- ligen huvudstadgandet angående reglerna för fullföljd av talan från hovrätt till högsta domstolen. Det är ju möjligt att någon vill göra gällande, att när kammaren i förmiddags godkände bestämmelserna i 3 kap. 6 och 7 §§, skulle man icke nu kunna behandla den föreliggande frågan. J ag vill emellertid framhålla, att de då godkända paragraferna voro av rent teknisk natur, under det att vi här stå inför de principiella bestämmelserna angående fullföljdsrätten.
Till vad herr Linder har anfört i denna fråga vill jag knyta några ord. Om man överhuvud taget såsom i svensk rätt har ett treinstanssystem och om man hävdar den uppfattningen, att den av högsta domstolen skipade rätten erbjuder de högsta garantierna för ett gott resultat, måste det ju vara motbjudande att inte låta alla rättssökande, som så önska, gå den långa vägen till kungs. Redan mot de gällande bestämmelserna om summa revisibilis o. s. v. kunde därför ur principiella synpunkter allvarliga betänkligheter resas. Men vi veta, att dessa bestämmelser tillkommit för att i viss mån begränsa tillflödet av mål-t1ll- högsta domstolen och minska dess arbetsbörda. Man liar kunnat finna sig 1- dessa bestämmelser därför, att de ha givit objektiva regler, som giedifört att vissa smärre mål icke behöva belasta högsta domstolens arbets or . -
