Sida:Rd 1942 A 2 FK 2 15 23.djvu/80

Den här sidan har inte korrekturlästs

28 Nr 16. Onsdagen den 29 april 1942.

Ang vissa ändringar i förordningen om nöjesskatt. (F orts.)

2) de likalydande motionerna nr 132 i första kammaren av herr Franzon m. fl. och nr 187 i andra kammaren av herr lfilbom m. fl., däri hemställts, att riksdagen måtte besluta sådan ändring i förordningen om nöjesskatt den 14 juni 1940, att entrébiljett till inhägnat friluftsområde belades med nöjesskatt enligt taxa l, då entrébiljetten berättigar till åhörande av scenisk föreställning av musikartister oavsett att inom området jämväl funnes tillgång till dansbana, att nöjesskatt icke skulle utgå vid försäljning av tombolalotter samt att restaurantinnehavare skulle förpliktas till erläggande av nöjesskatt för var och en, som vid danstillfällen besökte restaurant eller den del därav, där dans påginge, för den händelse blott viss del av lokalen vore till dans avdelad.

Utskottet hade i det nu föreli-ggande betänkandet på åberopade grunder liemställt,

1) att de likalydande inotioiierna l: 21 och li: 25, om helt förstatligande av nöjesskatten, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; samt

2) att riksdagen måtte, i anledning av de likalydande motionerna l: 132 och li: 187, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville föranstalta om utredning angående förordningen om nöjesskatt i de avseenden, som berörts i nämnda motioner, samt för riksdagen snarast framlägga de förslag, som kunde av utredningen föranledas.

Beträffande punkten 1 av utskottets hemställan hade reservation anmälts av herrar Gustaf Elofsson, Hammarland och Svensson i Ljungskile, vilka dock ej antytt sin mening.

Herr Elofsson, Gustaf: Herr talman! Då jag i utskottet har fogat en blank reservation till punkten 1) i utskottets hemställan, skall jag be att med några ord få belysa vad denna reservation i ärendet innebär.

Då vi i motionen föreslagit att nöjesskatten helt måtte förstatligas, ha vi utgått från tanken att man på det sättet skulle kunna bidraga till en sanering i någon mån av nöjeslivet, vilket ju har blomstrat upp i till synes alldeles överväldigande former. Vi ha föreslagit, att intäkterna av nöjesskatten skulle avsättas till en fond, där kommunerna sedan var och en i sin tur finge söka anslag till kulturella och liknande ändamål, som kunna anses gagneliga med hänsyn till ungdomens fostran i framtiden.

N är man ser på vilken omfattning dessa dansbanebyggen ha fått åtminstone ute på landsbygden, kanske man får lov att tänka sig att en icke oväsentlig orsak till detta är att de olika kommunerna vilja förse sig med inkomster av nöjesskatt så långt som möjligt. I annat fall skulle man kunna utgå ifrån att en begränsning på detta område vore berättigad. Men om en kommun finner, att en avsevärd höjning i skatteintäkterna *kan åstadkommas genom att man uppför en dansbana, så är det rimligt att den kommunen inte gör någonting för att avvärja ett sådant företag.

Finansministern har beräknat att halva nöjesska.tten skulle ge 10.5 miljoner kronor. Om vi se på det yttrande, som avgivits till utskottet av styrelsen för svenska stadsförbundet, visar det sig att städernas inkomster för år 1941 av den kommunala delen av nöjesskatten uppgingo till 8.3 miljoner. Landsbygden har alltså endast fått 2.4 miljoner kronor. Men om vi jämföra folkmängden i städer och på landsbygd, visar det sig ju att över 60 procent äro boende på landsbygden, och man måste därför utgå ifrån att en stor del av nöjesskatten i städerna kommer från landsbygden. Landsborna söka sig in till städerna, där anordningarna för nöjen och dylikt äro mera lockande.

Nu vill jag betona, att jag icke är någon hatare av att ungdomen roar sig, utan tvärtom. Men jag önskar att man kunde få till stånd något stabilare och