32 Nr 16. Onsdagen den 29 april 1942.
Om rätt för hustru att bära eget släktnamn. (Forts.)
Men nu har det inträffat, att vissa gifta kvinnor icke känt sig till freds med den nuvarande ordningen och inte funnit det med sin värdighet överensstämmande att behöva antaga mannens släktnamn eller att till sitt eget foga hans. Något praktiskt behov föreligger ju icke, utan det måste vara andra grunder, som ligga bakom de framställda yrkandena. Medvetet eller omedvetet syfta dessa yrkanden till ett rubbande av äktenskapets helgd och familjens enhet. I äktenskapets och familjens begrepp ligger, att makarna skola ha ett gemensamt hem, och den personliga gemenskap mellan makarna, som äktenskapet medför och åsyftar, bör erhålla sitt uttryck däri, att makarna ha samma släktnamn. Aven om, som framgår av första lagutskottets utlåtande, ett antal kvinnoföreningar anslutit sig till de i motionerna framlagda Synpunkterna, är jag fast övertygad därom, att det överväldigande antalet kvinnor stå fullständigt oförstående inför ifrågavarande önskemål. För den stora mängden av gifta kvinnor framstår det såsom något helt naturligt, att de i och med giftermålet skola antaga mannens familjenamn, och jag vill se den kvinna, som inte skulle finna det onaturligt och stötande, att hon inte skulle bära samma namn som sina barn, och så långt har man ännu icke velat gå, att barnen skola bära hustruns flßicknamn.
De önskemål, som uppbäras av motionerna, omfattas helt säkert icke av annat än ett fåtal kvinnor, som betrakta sitt äktenskap och sitt hem som en bisak. Det förefaller, som om bakom dessa yrkanden endast står en grupp kvinnor, som betrakta sig själva som så otroligt överlägsna sina män, att det bjuder dem emot att bära deras släktnamn. Och inför dessa emanciperade kvinnors tjuskraft har första lagutskottet helt fallit till föga. I och för sig skulle det ju inte betyda så mycket, om man tilläte dessa fåtaliga kvinnor att på detta sätt demonstrera sin överlägsenhet, men om det av denna lagstiftning skulle bli en följd, att varje kvinna, som icke toge efter de emanciperades sed, utan bibehölle mannens släktnamn, skulle betraktas som en mindervärdig representant för sitt kön och detta i sin tur skulle medföra en allmän övergång till den nya ordningen, då skulle kanske första lagutskottets ledamöter bli mera betänksamma.
.Vad som i detta ärende särskilt förvånar mig är, att utskottets lantmannarepresentanter anslutit sig till dess hemställan. Jag har en bestämd uppfattning, att man på landsbygden står alldeles främmande för en anordning sådan som den tilltänkta. Detta ståndpunktstagande från böndernas sida inom första lagutskottet kan enligt min uppfattning icke bero på annat än att de betrakta den här saken såsom -icke vidkommande dem, men denna fråga har, såsom jag påpekat, en betydligt vidare syftning än den vid första påseendet kan synas ha, och jag hade funnit det mycket mera naturligt, om den sunda bondeinstinkten reagerat mot detta förslag. Jag är visserligen stadsrepresentant, men genom min verksamhet som lantdomare har jag kommit i nära. beröring med landsbygdens folk och känner dess uppfattningar, så att jag vet vad jag talar om i det här fallet.
Herr talman, jag tillåter mig att yrka avslag på utskottets hemställan.
l herr Siljeströnis yttrande instämde herrar Johan Bernhard Johansson, Mannerskantz, Löfvander, Friggeråker, Bror Nilsson, Björkman, Holmstrom och Nisser, friherre Lagerfelt samt herr Aronsson.
Herr Schlyter: Herr talman! Jag måste beklaga, att inte herr Siljeström blev förvånad redan över motionerna. Hade han blivit det, så kunde han ju ha begagnat det tillfälle han har haft att framföra sin förvåning inom första lagutskottet, där hans plats stod tom, när detta ärende behandlades. -
De synpunkter som nu av honom här framförts blevo icke - det måste Jag
