Sida:Rd 1942 A 2 FK 2 15 23.djvu/89

Den här sidan har inte korrekturlästs

Onsdagen den 29 april 1942. Nr 16. 37

Om rätt för hustru att bära eget släktnamn. (Forts) som om man inte utan vidare skulle kunna helt underkänna den värdering, som ligger bakom en sådan ståndpunkt. När herr Siljeström anför att de kvinnor, som intressera sig för denna sak och önska rätt att begagna sitt eget namn, därigenom visa att de känna sig så oändligt överlägsna sina stackars män, eller något i den stilen, har jag svårt att tro att han har diskuterat saken med dessa kvinnor.

Jag tror inte heller att herr Siljeström kan styrka, att det skulle vara en obetydlig kvinnoopinion som står bakom detta krav. Det motsatta förhållandet framgår redan av den skrivelse, som har kommit utskottet till handa och som är undertecknad av en mycket representafiv samling kvinnoföreningar. Jag understryker, herr talman, att de här ifrågavarande föreningarna icke uteslutande representera vad man kan kalla yrkeskvinnor och därmed jämställda. Hemmens kvinnor äro också representerade i des-sa sammanslutningar. Jag tänker då framför allt på Sveriges husmodersföreningars riksförbund. Jag tror därför man har rätt att säga, att det inom vida kretsar av kvinnorna i vårt land finnes ett allmänt önskemål att återfå den gamla rättigheten att bära sitt eget namn, som kvinnorna här i Sverige ha haft under århundraden. Under sådana omständigheter kan det inte finnas något skäl att neka dem detta.

Så vitt jag kan bedöma, äro de praktiska skälen för en reform starkare än skälen mot, och de principiella Synpunkterna peka i samma riktning. Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Undén: Herr talman! Denna fråga har ju blivit ganska utförligt belyst under debatten, men det är ändå ett par synpunkter som inte ha kommit fram, och det föranleder mig att säga några ord.

Alla ha väl den erfarenheten, att det för närvarande ingalunda är ovanligt, att gifta kvinnor uppträda under det namn de haft såsom ogifta. Dessa kvinnor taga sig alltså redan nu i praktiken den rätt, som motionärerna här vilja ha lagfästad. Det var i själva verket också herr Siljeströms ståndpunkt, när han kritiserade den föreslagna lagändringen, att man utan påföljder kan begagna sitt eget namn. I de enligt hans mening enstaka fall, där det funnes behov för en gift kvinna av att behålla sitt namn, kunde hon, såvitt jag fattade honom rätt, göra det också. i fortsättningen.

Denna lagstiftning om namn har givetvis en mycket begränsad praktisk betydelse, eftersom det inte är förenat med några som helst straffpåföljder att uppträda under andra namn än det legala. Innebörden av lagstiftningen är ju egentligen, att man inte får anteckna sig i kyrkobok under annat namn än det legalt bestämda.

- Att det kan finnas en hel del fall, då det är praktiskt betydelsefullt för en gift kvinna att behålla sitt gamla namn, har som sagt opponenten här, så vitt jag förstod, medgivit, om han än inte lade någon större vikt vid det. I min ämbetsförvaltning har förekommit ett fall, där det var tämligen absurt att inte denna rätt skulle finnas. Det var vid utnämningen av professor Nanna Svartz, som-kanske inte är obekant i kammaren. Hon blev själv mycket häpen över att det 1 hennes fullmakt skulle stå, att fru Nanna Malmberg var utnämnd till professor vid karolinska institutet. Professor Nanna Malmberg är onekligen ett föga känt namn. Visserligen skulle hon få möjligheten att anteckna dubbelnamn, men inte heller den utvägen är ju fullt tillfredsställande. I varje fall höll hon mycket starkt på att hon även i fortsättningen ville publicera sina i utlandet och 1 Sverige kända skifter under det namn, som red-an var känt i den vetenskapliga världen, nämligen Nanna Svartz. Jag hade ingen annan utväg än att försöka trösta henne med att vad som står i denna fullmakt inte är av så stor betydelse, ty det är ju bara hon själv och några tjänstemän som läsa full