Nr 57.
Av friherre Beck-Friis, om åtgärder till främjande av den svenska
ullproduktionen.
Den 12 juni 1940 anmodade Kungl. Maj:t industrikommissionen att
inkomma med förslag till sådana statliga åtgärder, som kunde vara
erforderliga för beredande av en tryggad avsättning för svensk ull även under
normala förhållanden. Industrikommissionen uppdrog den 6 november 1940 åt
en särskild kommitté (ullproduktionsutredningen) att utreda frågan. Denna
framlade den 14 mars 1941 ett betänkande med utförliga och starkt
motiverade förslag till befrämjande utav en ökad inhemsk produktion av ull.
Utredningen påvisade att fårstammen inom landet före kriget var stadd i en minskning, som med åren blev allt starkare. Anledningen härtill var en tillbakagång i antalet husbehovsbesättningar. Däremot kunde konstateras, att de fåtaliga besättningarna i rationell drift dock ökade i antal, och utredningen drog härav den slutsatsen, att man, om den fortsatta utvecklingen dirigerades på ett förståndigt sätt, skulle kunna göra fårhållningen räntabel i en långt större utsträckning än som tidigare varit fallet. Härför fordrades emellertid, såsom vid all rationalisering, vissa kapitalutlägg, och om sådana skulle komma till stånd, måste producenterna erhålla vissa garantier för den närmaste framtiden.
Till dessa skäl för att ägna ett större intresse åt fårhållningen inom landet kommer i nuvarande läge att vår försörjning med ull är långt ifrån tillfredsställande, något varom den genomförda textilransoneringen ju bär ett påtagligt vittnesbörd. Utredningen har också beräknat att fårbeståndet borde ökas c:a 3 1⁄2 gånger för att nödvändighetsbehovet av ull skulle vara någorlunda tryggat, och detta sedan cellull och lump använts i största möjliga utsträckning. Genom en utökad fårhållning kan man även tillvarataga en myckenhet av sådana avsides belägna eller sämre betesmarker, vilka nu förbliva mindre väl utnyttjade och vilka skulle kunna ge ett icke föraktligt tillskott till vår försörjning icke blott med ull utan även med fårkött.
Under dessa omständigheter var det naturligt, att ullproduktionsutredningens förslag att under viss tid garantera fåraveln ett skydd mot sådan förödande priskonkurrens, som kunde tänkas inträffa vid ett fredsslut, skulle mötas med instämmanden från de institutioner, däribland livsmedelskommissionen, lantbruksstyrelsen, kommerskollegium och ylleindustriföreningen, varifrån yttranden infordrats. Det enda avstyrkande som blivit bekant är det från industrikommissionen, vilken motiverat sitt ställningstagande med att det kunde ifrågasättas, om det ej vore billigare att lagra ull.
Ullproduktionsutredningens förslag innefattade bl. a. upprättandet av en
