propositionen väckts motioner med hemställan att riksdagen i samband med behandlingen av propositionen ville för sin del såsom vilande besluta antaga sådana grundlagsändringar, att medlemmar av förbjudna eller upplösta statsfientliga politiska sammanslutningar under närmare angivna betingelser automatiskt berövades offentliga uppdrag och tjänster.
Konstitutionsutskottet ansåg i sin över motionerna avgivna utlåtande den i motionerna föreslagna grundlagstiftningen vara till sina konsekvenser allt för svårbedömbar för att utskottet för det dåvarande skulle kunna tillstyrka ett förslag i motionernas syfte och hemställde, att desamma icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda. Vid utskottets utlåtande var fogad en reservation vari bl. a. anfördes följande:
”Konsekvenserna av denna påföljdsbestämmelse i förbudslagen äro i korthet följande. Den omständigheten, att vederbörande tillhört en sammanslutning, som upplöses eller interimistiskt förbjudes, kan icke i och för sig medföra förlust av allmänna tjänster och uppdrag. Ett förbuds- eller upplösningsbeslut sträcker icke sina rättsverkningar dithän, att representanter för den förbjudna eller upplösta sammanslutningen samtidigt diskvalificeras från innehav av ämbeten eller offentliga uppdrag. De kunna fortsätta sin landsskadliga verksamhet, om de blott på lämpligt sätt camouflera sina syften och se till, att de icke formellt bryta mot den nya lagen så grovt, att de därför ådömas frihetsstraff, d. v. s. straffarbete eller fängelse. I de lindriga fall, då böter ifrågakomma, får påföljd icke ådömas.
Vi finna detta förhållande vara både för rättskänslan stötande och för riket farligt. Att straffbestämmelser införas mot överträdelse av ett förbuds- eller upplösningsbeslut må i och för sig vara tillfredsställande; det räcker i detta fall icke. Det framgår såsom onaturligt och orimligt att den förbjudna och upplösta organisationens medlemmar alltjämt kunna sitta kvar i riksdagen och andra offentliga församlingar. Om samhället nödgats till landets, försvarets eller ordningens skydd upplösa en viss organisation, så bör samhället också omedelbart avlägsna denna organisations företrädare utan att behöva invänta att vederbörande sedermera begå en lagöverträdelse och härvid bliva upptäckta och dömda.”
Första kammaren biföll ett under debatten framställt yrkande, vari — med viss avvikelse från vad reservanterna föreslagit — hemställdes om utredning och förslag till den då samlade riksdagen om sådan ändring av grundlag och allmän lag, att medlemmar av förbjudna eller upplösta partier omedelbart berövas offentliga uppdrag. Andra kammaren biföll emellertid utskottets hemställan.
Härefter utfärdades den 14 juni 1940 lagen angående upplösning av vissa sammanslutningar m. m., vilken lag gällde till och med den 31 mars 1941. Enligt en den 21 februari 1941 utfärdad lag skall emellertid förstnämnda lag äga fortsatt giltighet t. o. m. den 30 juni 1942.
