är en fråga, som helt faller inom försvarsberedskapens ram och som i detta sammanhang icke skall beröras.
Den huvudsakliga anledningen till att fredsbehovet av ambulansbilar är så otillfredsställande fyllt, bottnar givetvis i kostnadsfrågan. Landsting och övriga huvudmän för sjukvårdsanstalter draga sig för att anskaffa de dyrbara ambulansbilarna och söka i stället i möjligaste mån hjälpa sig fram med de billigare sjuktransportbilarna. För att söka undanröja detta hinder — och då anskaffandet av ett tillräckligt antal ambulansbilar enligt vad ovan framhållits måste betraktas som ett betydande statsintresse — synes det oss önskvärt, att staten lämnar visst bidrag till anskaffningskostnaden för dylika bilar, förslagsvis med 1⁄3 av sagda kostnad. En förutsättning härför bör vara, att den bidragsberättigade anskaffningen lägges under statens kontroll. Detta är önskvärt även ur en annan synpunkt, nämligen för att möjliggöra, att landets ambulansbilar i största utsträckning standardiseras, inte minst med avseende på bårar och annan utrustning inom sjukhytten, så att olika delar vid behov lätt kunna utbytas.
Beträffande statens kostnader för en sådan utrustning för sjuktransportväsendets förbättrande äro de svåra att på förhand beräkna, då de bliva beroende av det intresse för saken vederbörande landsting och övriga sjukhusorgan komma att visa för saken. Man torde emellertid ej kunna förvänta att utökningen av ambulansbilar under första året blir alltför stor. Det är ej heller vår mening att statens medverkan för anskaffande av ambulanser till sjukhusen skulle bli en bestående institution utan endast vara avsedd att nu på en gång rycka upp sjuktransportväsendet. Vi hava beräknat att 100 ambulansbilar skulle kunna anskaffas under vart och ett av de närmaste tre åren. Tills erfarenhet vunnits synes dock anslag endast böra beslutas för budgetåret 1941/1942. Om statens bidrag begränsas till 4.000 kronor för varje under nämnda budgetår anskaffad ambulansbil, skulle kostnaderna för nämnda antal sålunda uppgå till 400.000 kronor, vilket icke kan anses högt i förhållande till de summor, som nu offras på försvarsväsendet. Anslaget synes böra utgå under fjärde huvudtitelns diverseanslag.»
Statsutskottet, till vilket motionen remitterades, avstyrkte densamma under erinran därom, att frågan om de åtgärder, som kunna befinnas påkallade och lämpliga för tillgodoseende av behovet av sjuktransportmedel vid mobilisering och under krig, varit föremål för en av arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse i samråd med ämbetsverkets tygdepartement, inspektören för trängen, överstyrelsen för Svenska röda korset samt medicinalstyrelsen verkställd utredning. Utskottet anförde vidare: ”Resultatet av utredningen, som framlades i skrivelse den 19 januari 1940 till statsrådet och chefen för finansdepartementet, utmynnade i förslag om anskaffande av visst antal för sjuktransportändamål lämpliga lastautomobiler med skåp (skåpbilar) samt skattelättnad i syfte att säkerställa tillgången av dylika bilar.
