Nr 133.
Av herr Andersson, Alfred, m. fl., om vissa ändringar i
taxeringsförordningen.
I 35 § 2 mom. taxeringsförordningen stadgas att »efter anmaning av
landskamrerare är idkare av jordbruk eller skogsbruk så ock idkare av rörelse,
även om sådant fall icke föreligger, som i 33 § första stycket c) sägs, skyldig
avlämna uppgift om belopp, som han utbetalt till namngiven annan
näringsidkare, därest beloppet är av beskaffenhet att i mottagarens hand utgöra
intäkt av jordbruksfastighet eller av rörelse».
Såsom motivering för bestämmelsens införande åberopade 1923 års taxeringssakkunniga att »vid de flesta jordbruk regeln kan sägas vara den, att de olika slagen av produkter huvudsakligen avyttras på samma håll, ofta till någon andelsförening såsom andelsmejeri, andelsslakteri etc.». Det ansågs därför ligga ganska nära till hands, att dylika föreningar och andra stadigvarande avnämare av jordbruksprodukter ålades uppgiftsskyldighet av förevarande slag.
Såsom exempel på avnämare, från vilka uppgifter lämpligen kunde infordras, nämnde de sakkunniga, förutom nyssberörda andelsföreningar, även sockerfabriker samt slakterier och mejerier överhuvud taget. Det ansågs emellertid olämpligt att i författningstexten särskilt peka på vissa avnämare av jordbrukets produkter, vadan bestämmelsen erhöll sin ovan återgivna avfattning.
I Kungl. Maj:ts prop. till 1927 års riksdag (nr 210/1927) anförde departementschefen i anledning av över förslaget avgivna yttranden, följande såsom motivering för ifrågavarande författningsbestämmelse: »Såsom jag i den allmänna motiveringen anfört anser jag det vara av vikt, att alla möjligheter att vinna kontroll å deklarationernas riktighet utnyttjas i den mån så kan ske utan obehörigt intrång å privatlivets område och utan ett allför starkt betungande av tredje man. Var gränsen härvid skall dragas är en lämplighetsfråga. Det framstår för mig, som om vad nu föreslagits beträffande intäkter av jordbruk och skogsbruk bör genomföras, om någon kontroll härutinnan skall kunna vinnas. Att däremot utsträcka uppgiftsskyldigheten att gälla även för direkta inköp av konsumenterna, såsom i vissa yttranden ifrågasatts, torde vara att gå för långt. Den i vissa yttranden förfäktade meningen, att dylik uppgiftsskyldighet över huvud skulle innebära ett obehörigt intrång i affärslivet, kan jag icke obetingat gilla. Jag anser dock, att garantier mot missbruk äro behövliga å denna punkt likaväl som beträffande granskning av skattskyldigs bokföring. Erfarenheten torde hava visat, att liknande kontroll, som nu ifrågasätts beträffande intäkter i jordbruk och skogsbruk, bör möjliggöras även i vad angår intäkter i rörelse. Jag tänker därvid särskilt på det fall, att vid granskning av bokföring finnes nödigt att undersöka, huruvida viss intäkt blivit till fulla beloppet infört i räkenskaperna. På
