delgivning och andra meddelanden till enskilda äro endast i otillräcklig omfattning reglerade (se Fahlbeck, Förvaltningsrättsliga studier, I s. 176 ff. och Norgren, Förvaltningsrättslig tidskrift 1941 s. 361 ff.). Under vilka förutsättningar går det för sig, att en myndighets beslut ändras eller återkallas? Endast undantagsvis besvaras denna fråga av lagstiftningen. Detsamma gäller spörsmålet om förutsättningarna för att beslut av förvaltningsorgan skola få verkställas (se t. ex. Sundberg, Bidrag till frågan om besluts verkställbarhet enligt kommunallagarna). Ofta ge författningarna ej besked om huruvida och på vad sätt rättelse i en förvaltningsakt kan åstadkommas genom besvär eller annorledes (jfr t. ex. Sundberg, Utredning rörande besvärsinstitut i befordringsärenden, Herlitz, Tidskrift for retsvidenskab 1936 s. 257 ff.). I vad mån har ett överordnat organ möjlighet att oberoende av besvär ingripa i underordnade organs göromål? (Herlitz, Föreläsningar i förvaltningsrätt, II: 1 s. 147 ff.) Hur försummad den förvaltningsrättsliga lagstiftningen blivit i jämförelse med den processrättsliga visar sig kanske tydligast, då man granskar reglerna om de tvångsmedel som få användas gentemot medborgarna. Nyare lagstiftning har noga begränsat och reglerat det tvång, som får utövas vid misstanke om brott (lagen 12 maj 1933 m. m.). Men reglerna om det tvång som i förvaltningsangelägenheter får utövas gentemot medborgarna äro i hög grad bristfälliga (jfr Herlitz, Festskrift till Marks von Würtemberg, 1931, s. 264 ff. och Svensk självstyrelse, 1933, s. 210 ff., Fahlbeck, Förvaltningsrättsliga studier, I, s. 7 ff.).
Det är överflödigt att understryka vilka faror för orättvisa och godtycke som kunna uppkomma genom sådana luckor i lagstiftningen, på vilka här pekats. Det är av påtaglig betydelse ur rättssäkerhetens synpunkt att de såvitt möjligt utfyllas av lagstiftning.
I detta sammanhang har man särskilt att beakta konsekvenserna av att den gamla rättegångsbalken nu skall upphävas och ersättas av till såväl form som innehåll nya lagbestämmelser. Han måste erinra sig, vad gällande rättegångsbalk betytt på de områden av förvaltningsrätten där skriven rätt saknats, och göra klart för sig, att de nu berörda, för rättssäkerheten äventyrliga luckorna bliva än mera kännbara, då den faller bort. Det har redan för länge sedan framhållits, att processreformen »rycker undan en av de grundvalar, på vilka vårt förvaltningsförfarande varit uppbyggt» och att man därmed ställes inför uppgiften att ersätta det förlorade med en för förvaltningen avpassad lagstiftning. (Minnesskrift ägnad 1734 års lag, II, s. 1054.) På samma sätt har läget blivit bedömt från auktoritativt håll i Finland, där man ävenledes står inför en processreform. En klar belysning har förhållandet fått genom 1939 års lagstiftning om särskilda rättsmedel. Denna ersatte regler i rättegångsbalken, som tillämpats på förvaltningens område såväl som inom rättegångsväsendet, men är själv utformad med hänsyn endast till det senare; frågan, huruvida den skulle äga tillämpning inom
