Nr 3.
Av herr Elowsson, Nils, om utredning rörande omdaning av
kantorsbefattningarna i rikets församlingar.
Sverges folk har i sin medfödda sång- och musikbegåvning en kulturtillgång,
vilken dessvärre i alltför stor utsträckning ligger obrukad. Anledningen
härtill är icke bara att mekanisk sång och musik kan erhållas genom grammofon
och radio, eller att man hellre sitter som åhörare än själv utövar sång och
musik, det beror helt visst i mycket hög grad även därpå, att en stimulerande
undervisning i sång och musik saknas ute i landets olika församlingar.
Funnes sådan, skulle intresset för sång och musik utan tvivel kunna vidgas och
fördjupas högst betydligt. Detta framgår bland annat därav, att på alla de
platser, där en för sång och musik intresserad person frivilligt tar hand om
undervisningen på detta område, där brukar det gå lätt att vinna resultat.
De värden, som ligga i det egna utövandet av sång och musik, voro mera uppskattade förr än nu, och det har också fram till 1800-talets sista hälft kunnat spåras ett allmännare intresse härför. Sålunda utvecklades efterhand kyrkosångaretjänsten i de små medeltida kyrkorna fram genom tiderna till en kyrkomusiker- och sångarebefattning, och i vissa församlingar begränsades denne persons åligganden inte enbart till handhavandet av den kyrkliga sången och musiken, utan han fick sig också ålagt — om än i undantagsfall — att handleda skolbarnen i sång av icke kyrklig karaktär.
För närvarande är odlandet av sången och musiken i huvudsak beroende på enskilt initiativ. Tagas sådana, kunna stora resultat vinnas, utebli de, betyder det att vi i detta avseende bli andligen fattigare än vi behövde vara. Frånsett en del statliga åtgärder för utbildningen av musiker och anslag till kungliga teatern samt till konsertföreningar och någon enstaka musikskola inskränker sig det allmännas intresse till att städerna anslå medel till konserter och liknande, men stort längre har man inte kommit. Upptäckandet av sång- och musikbegâvningar ute i landet överlämnas härigenom helt åt slumpen; den glädje och vederkvickelse, det egna sång- och musikutövandet skänker, får den stora massan av vårt folk aldrig känna, och de stora kulturvärden i skilda avseenden, som sången och musiken skulle kunna skänka det svenska hemlivet, dem får detta alltför ofta undvara.
För att taga vara på dessa värden tarvas det en verksam kraft i varje församling, en person som har såsom sin huvuduppgift att handleda såväl unga som äldre i sångens och musikens värld och ge undervisning i deras utövande. Först härigenom kan hela vårt folk erövras åt sången och musiken.
